Snabbrapport en snabb dag.

Har redan varit ute och svängt på Mandela Square i Sandton – där halva Sydafrikas lag var ute och åkte öppen buss igår, inför ett par hundratusen tutande fans – och kollat in en biljardmatch mellan Marko Pantelić och Nikola Zigic (som precis nådde ner till bordet). Småkillarna la beslag på pingisbordet (förvånade många var högerhänta), medan Dejan Stanković mest hängde runt och såg blasé och livstrött ut.

Därifrån till Soccer City i Soweto, ett rymdskepp som landat bland bråte och sand. Sydafrika tränar med brasiliansk disciplin, med voluntärer som står och skriker efter Pienaar och MacBeth Sibaya. Stället kommer att lyfta från marken imorgon, jag hoppas att de har kedjat fast betongen.

Och inget av det här kommer Siphiwo Ntshebe att få vara med om.

Han, fattigpojken från Port Elizabeths kåkstäder, som klippte grannens häck för att få lyssna på Pavarotti i utbyte, som fick höra att Mozart inte var något för svarta, men som drömde sig hela vägen till ett stipendium i Australien, kommer inte att vara här imorgon.

Siphiwo Ntshebe var som jag, 35 år, och han hade blivit utvald att sjunga invigningssången Hope, med sin tenor sida vid sida med Nelson Mandelas tal. Han skulle göra allt det där inför två och en halv miljard människor och inför sin mamma som bor kvar hemma i Port Elizabeth. Hans öde skulle vara en av alla de där berättelserna om hopp och möjlighet som Sydafrika frossar i 2010, för att de behöver dem.

Men Siphivo Ntshebe kommer inte att sjunga imorgon. För tre veckor sedan lades han in på sjukhus med akut hjärnhinneinflammation. För två veckor sedan gav läkarna upp hoppet om att rädda honom. Det är en av VM:s sorgligaste historier, redan innan vi börjat.

/Simon Bank