Ajajajaj.

Jag skäms inte ett endaste dyft för att erkänna att jag höll på Nordkorea i den här matchen – det gjorde väl alla?! – och första halvtimmen såg ju nästan skrattretande bra ut.

Koreanerna höll spelet uppe, näst intill dominerade matchen, dundrade på med småluriga distansskott i regnet. Det var samma kloka, bollsäkra, lagloja uppträdande som mot Brasilien senast – bara 30 optimistiska meter längre fram i planen. Men äsch, när vi nu sett såhärpass mycket av det här laget tvingas vi ju konstatera att det tyvärr saknar den där sista skoningslösa hårdheten som turneringens övriga lag slipat fram under alla år av stångande i de europeiska toppligorna.

Där andra lag går upp flera intensitetssnäpp i och runt de två straffområdena agerar koreanerna likadant där som de gör på övriga planen. När motståndarna ökar trycket så straffar det ju sig.

För varje mål öppnade Nordkorea upp sig mer och mer, och är det något lag som sådan naivitet straffar sig extra hårt mot så är det väl detta Portugal, med all sin bollsäkerhet på mitten och all sin fart på kanterna. När de fick spela matchen på sina egna villkor var de fantastiska, smått ostoppbara.

De fick ju ytorna gratis, men det var underbart att se hur effektivt de utnyttjade dem under den där tiominutersperioden då de gick från 2-0 till 4-0. Svepande anfall efter svepande anfall, och för en gångs skull kryddade de också med effektivitet.

Till och med Cristiano Ronaldo fick göra mål den här partyeftermiddagen, men i mina ögon är det den underskattade trion Fábio Coentrão, Raul Meirelses och Tiago som varit Portugals hittills bästa spelare i den här turneringen.

I och med det här är ju givetvis Sven-Göran Eriksson och hans Elfenbenskusten ute ur turneringen, men det är likafullt ändå nordkoreanerna jag bekymrar mig mest för. Vad händer med det här laget nu? Det sägs att ingen annan nation i världen är lika fixerad vid stolthetsbegreppet som detta Nordkorea, och det har ryktats om hur landslag som misslyckats tidigare skickats på straffläger i kolgruvorna. Hur det är med den saken vet jag inte, men jag vet att regimen ansåg det tillräckligt skamligt att förlora mot Japan och Sydkorea i kvalet till VM 1994 för att helt dra sig ur kvalspelet till VM 1998.

Det sägs att den här matchen för en gångs skull direktsändes i nordkoreansk tv – och så blev det den allra största förlusten i deras landslagshistoria.

Visst önskar man att laget hade kunnat ta sig samman och åtminstone kväva förlusten vid tre eller fyra mål, men mer än något annat önskar jag att det nordkoreanska styret tar det här för den fotbollsmatch det trots allt i grunden ändå var.

/Erik Niva