Alltså, vafan är det frågan om?

Det här var bortom löjligt. Det här var en av de grövsta målvaktstavlor jag sett på den här nivån. Det här var Scott Carson i kubik och kvadrat.

Ni minns såklart den tragedin. Smiling Steve McClaren fick för sig att den avgörande EM-kvalmatchen mot Kroatien var ett bra tillfälle att slänga in en oprövad målvaktsyngling – och innan åtta minuter hade gått hade naturligtvis stackars Carson schabblat bort den EM-platsen.

En av dem som inte begrep sig på den uttagningen var Robert Green.
– Jag tyckte att det var galenskap att sätta in Scott mot Kroatien på Wembley. Paul Robinson hade inte spelat bra, men om det fanns en tid och en plats att ersätta honom så var det inte den här. Du borde inte bli inslängd sådär i Englands största match på två år. Det är för mycket att begära av vem om helst.

Tjavars. Pressen på en engelsk landslagsmålvakt är visserligen infernalisk, utan någon som helst tvekan, men är den verkligen så förlamande att den kan sätta grundläggande mänskliga funktioner ur spel? Skottet som Robert Green släppte in hade både du, jag och ett paket mjölk räddat. Vi hade räddat det utan att ens få använda händerna, med en enkel dämpning. Men Robert Green återvänder till pressen. Citatet om Scott Carson här ovanför kommer från en två år gammal intervju med Times, och att läsa den nu är nästan lite kusligt. Green hade sitt försvarstal klart redan 2008.
–Jag vill inte komma med ursäkter, men en del av vårt problem är att varje match som England spelare är en måste-match i allmänhetens och mediernas ögon. Och på grund av den pressen så väljer managern förstavalet i mål varje gång, vilket är kontraproduktivt på så sätt att tvåan aldrig får någon erfarenhet och därför aldrig blir redo.

Själv tillhör jag ju dem som tror att det är negativt för en fotbollsspelare att vara en tänkande människa. Robert Green faller in i den kategorin. Han har studerat både psykologi och juridik, och därutöver extraknäckt som tidningskrönikör. Han är en sådan där människa som tänkt igenom hur mycket en enda fotbollsmatch verkligen kan betyda för så ofantligt många människor.
– När jag först började jag spela med Norwich upplevde jag det som väldigt stressande, att gå ut på plan och veta att ifall jag gjorde ett misstag så skulle det kosta laget. Det var inte ovanligt för mig att kräkas före matcherna, jag kunde inte stå ut med pressen.

Scott Carson har fortfarande inte hämtat sig efter sin supertavla som Englands landslagsmålvakt, utan tillbringade den gångna säsongen i andradivisionen. Hur stort Robert Greens misstag nu än var hoppas jag givetvis att han kan gå vidare och slippa drabbas av det ödet.

Men helt seriöst – vafan höll han på med? Hur kan en landslagsmålvakt överhuvudtaget vara kapabel till att göra ett sådant misstag?

***

Fram till och med kvitteringsmålet var England helt okej. Inte mycket mer, men inte heller mindre. Kapten Gerrard band ensam ihop deras ihåliga mittfält, och Rooney skarvade några hål i det amerikanska försvaret. De skapade en hel del halvchanser, utan att släppa till särskilt mycket. 2-0 låg då närmare än 1-1.

Men 1-1 blev det, och sedan var det som att den där förlamande prestationskrampen tog över hela det engelska laget. Andra halvlek var krampaktig, präglad av alla de där gamla problemen som det här landslaget verkar oförmöget att skaka av sig, oavsett vem som styr det.

Lampard och Gerrard fungerar inte tillsammans. Både ytterbackar- och yttermittfältare är för dåliga på att slå inlägg. Mittförsvaret är för trögt. Speltempot för lågt, rörelsen för dålig. Rooney blir för isolerad, och matchplanen reduceras till långbollar mot en nickskarvande Heskey.

England är ett landslag med så många demoner att de hade behövt bygga vidare på den där drömstarten för att glömma bort dem. Istället har den här premiärmatchen bara väckt nytt liv i det där kriget mot dem själva som förblir deras värsta fiende.

***

USA? Som väntat. Inspirerade, gå-påiga, löpstarka och faktiskt ganska bekväma med bollen. De kommer absolut inte vinna alla matcher de spelar – men vad som än händer i en match kommer de aldrig någonsin ge en motståndare en enkel resa mot seger.

Och det var härligt att återigen se Gooch Onyewu som den titan han är.

***

Med minnet av Sveriges senaste VM-turnering fortfarande färskt kändes det väl sådär att se kontroversielle brasilianske domaren Carlos Simon springa runt och vifta fram billiga kort.

***

På förhand påstods det att det hade sålts 8000 biljetter i USA till den här matchen, mot bara 6000 i England. Det skulle påvisa det här globala skiftet i supporterkultur – men när lagen väl stod uppradade för nationalsångerna var engelsmännen minst dubbelt så många och ”God Save the Queen” dånade över vuvuzelatutandet.

På en kväll som inte var vidare snäll mot engelsk fotboll var i alla fall det en sorts fotbollskulturellt styrkebesked.

/Erik Niva