Vi försöker, vi gör vad vi kan – men tre-matcher-om-dagen-schemat blir allt tuffare mot oss. När Australien inledde sin måste-match mot Ghana satt jag i ett flygplan mellan Port Elizabeth och Johannesburg, medan Simon befann sig i en bil som skulle ta honom från Joburg till Pretoria.

I och med att mitt plan landade precis innan den andra halvleken började föll analyslotten på mig – och den här gången visade ju det vara sig en rätt rejäl nitlott.

Den här matchen hade fått både form och innehåll redan i den första halvan. Jag har fortfarande inte ens sett situationen som gav Harry Kewell rött kort och Ghana sin kvitteringsstraff, men gör jag en sammanvägd bedömning av vittnesmålen från bardiskfyllona här på The Keg and Aviator på Johanessburgs flygplats så får jag intrycket av att domslutet var tufft, tveksamt, tråkigt – men förmodligen korrekt.

Bedömer ni det på annat sätt får ni ta det med killen som just beställt en tolva rom&cola.

Parallellerna går att dra fyra år tillbaka i tiden till Kaiserslautern – där Fabio Grosso sökte upp ett australiensiskt ben att falla på i slutminuterna – och på samma sätt går det att konstatera att Australien och USA tagit på sig den manteln som Skottland och Irland brukade ha på sig i såna här mästerskap. De är tappra, modiga, hårdslitande, helhjärtat renhåriga – och i slutändan faller de ändå alltid på något heroiskt sätt, efter någon obegriplig otur eller något frustrerande domslut.

Jaja, den halvlek jag såg då? Jo, i den var Ghana värdelösa. They bottled it, the Aussies stepped up. Det finns ju en etablerad fotbollspsykologi som går ut på att en utvisning kan innebära att det gynnade laget omedvetet slappnar av en liten aning – blir några få procent mer bekväma – medan det drabbade laget indignerat börjar jobba ännu lite hårdare. Effekten av dessa två förändringar ska då kompensera för den ojämna numerären.

Teorin går att applicera på den här matchutvecklingen. Det går att göra taktiska påpekanden kring det ghanesiska spelet – hur de hade åt helvete för lågt bolltempo, hur de utnyttjade kanterna alldeles för lite och hur de borde ha offrat ytterligare en försvarsspelare för att få fler alternativ framåt – men just här och just nu är det underordnat. Ghana tappade den här matchen för att de blev lata och bekväma, medan Australien tog tillbaka initiativet eftersom de ville bevisa för domaren, tvivlarna och alla andra att de verkligen hörde hemma här.

Det är en hockeyanalys, det där med att det ena laget lyckades för att de ”ville lite mer” än det andra. Det är normalt en sådan förklaring man tar till när man inte riktigt har förstått matchen och inte har något annat att förklara den med – men efter den här halvleken är det likafullt den riktiga.

Ghana trodde att de hade vunnit matchen redan när de slog in kvitteringsmålet mot sitt tiomannamotstånd, och hade de därefter bara spelat som de gjorde mot Serbien hade de förstås gjort det också. Nu försökte de istället hitta den enkla genvägen till vinst, den som sällan existerar.

Hände det något intressant i den första halvleken då? Ni får ta och berätta det för mig, så ska jag ta och försöka ta mig ut från The Keg and Aviator levande och ge er ett mer fullständigt inlägg om 90 minuter av Danmark-Kamerun senare ikväll.

Två förlorare här. Australien är i praktiken utslagna – utan att egentligen ha fått chansen – Ghana måste ta poäng mot Tyskland för att gå vidare.

/Erik Niva

PS. Inte nog med att inlägget var ofullständigt och småsaggigt – det var försenat också. Nätet på The Keg and Aviator åt det första som jag skickade på slutsignal, så jag var tvungen att hafsskriva ett nytt.

Tyck synd om mig.