En av de allra bästa sakerna med fotbollssporten är att den inte är rationell.

Hade jag varit nipprigt engagerad i Tottenham under 25 års tid ifall jag hade utgått ifrån logiska grunder? Givetvis inte. Hade mitt liv varit fattigare? Ofantligt.

Jag vet ju mycket väl att jag borde hålla tummarna så att de vitnar för Ghana ikväll. De fattiga som lever för fotbollen, den enda kvarvarande representanten för en kontinent som så desperat behöver den här framgången just här och just nu – allt det där.

Och likafullt… USA.

Det är USA som stulit mitt hjärta i den här turneringen, det är de som fått mig att verkligen önska att resultaten ska gå deras väg. Skrävlande, ignoranta imperialist-USA.

Jag skriver om Landon Donovan i tidningen idag, om hans Hollywood-väg tillbaka och den där segerintervjun som redan blivit mytologiserad. I den artikeln citerar jag även Bill Clinton, som ju blivit så engagerad i det här laget att han bokat av sin hemresa och blivit kvar här i Sydafrika.
– Som amerikan vill du att resten av världen ska känna att vi inte vill dem något illa, att vi är på deras sida, att vi förstår och delar deras ambitioner. VM ger oss en väldigt viktig chans att förmedla det, utan att framstå som hycklare.

Det är precis just det som nu håller på att hända, eller i alla fall det som har hänt mig. Det här fotbollslandslaget får mig att tro på det goda i USA igen.

På sin egen Facebook-sida la Landon Donovan upp ett annat talande Youtube-klipp med kommentaren: “Not sure if you guys saw this but it brings tears to my eyes every time. Thank you all so much…we can’t do it without you guys. Believe”.

Jag rycks såklart också med av känslorna i den där videon, men sisådär två-tredjedelar in blir det för mycket för mig, för storvulet, för mycket U-S-A, U-S-A.

Jag föredrar att klamra mig fast vid det här lagets mänskliga sidor, eftersom de är så många och så rörande. Ni vet ju alla att det amerikanska laget hade haft en ännu bättre chans i den här turneringen ifall de inte hade saknat sin skadade målskytt, och det är sannerligen inget de själva heller har glömt.

När Charlie Davies forsade in på världsscenen så firade han det med att göra den här stanky leg-dansen efter sina mål. Under uppladdningen inför den här turneringen gjorde hans lagkamrater detsamma; Maurice Edu mot Tjeckien, Clint Dempsey mot Turkiet.
– Jag kan inte dansa, men jag ville ju bara visa att vi fortfarande tänker på honom och att vi vet att han snart kommer att vara tillbaka. Vi spelar med våra hjärtan för honom. Vi älskar Charlie.

De amerikanska målen under själva VM har varit lite väl dramatiska för att ge plats åt några koreograferade firanden – men tror ni att Charlie Davies fallit ur de amerikanska spelarnas huvuden så tror ni fel. När den allra värsta krigsröken lagt sig efter Algeriet-matchen steppade Landon Donovan igång.

Igår firade Charlie Davies sin 24:e födelsedag. En av de som twitter-gratulerade var Jozy Altidore:
– Your my brother & 1 of my best friends. Love u kid, Can’t wait to play together again! 

Och Davies? Han stankyleg-firade med ÖSK-spelaren Alex Bedoya.

/Erik Niva