VM-feber?

Jovars, både och. När vi satt i taxin på väg ner till Ellis Park körde vi rätt in i en jubelparad. Några hundra glada laxar i de sydafrikanska färgerna kom vällande mot oss – mitt i vägen, givetvis – springandes, sjungandes, tutandes.
– Något särskilt på gång, frågade jag taxichauffören, som hade Orlando Pirates-klistermärken i vindutan.
– No. They’re just happy.

Det visade sig vara en sanning med viss glidning. Några kvarter bort hade det sydafrikanska landslaget – de där som många svenska journalister fått för sig att man precis alltid måste benämna med smeknamnet Bafana Bafana – strax innan åkt förbi på sin kortege genom staden. Många tusen entusiastiska anhängare hade mött upp.

Nere i Johannesburgs downtown var däremot turneringen en hel värld borta. Nu är visserligen det här en jättemetropol som kan svälja tiotusentals fotbollsfans utan att de ens märks, men under några timmar nere i centrum såg jag inte mer än fem, sex stycken tillresta supportrar från andra länder. Visserligen har väl ryktet om Johannesburgs stadskärna – som påminde en hel del om Downtown Detroit i sin utblåsta ödslighet – skrämt ut de flesta till förstäder och supportercampingar, men ändå… Aldrig tidigare har jag varit i ett mästerskapscentrum där själva turneringen passerat så obemärkt förbi.

•••

Själv inbillade jag ju mig att jag hade den mentala styrkan att klara vuvuzelorna utan större problem, men det är bara att acceptera att jag gjort en felbedömning. Jag insåg såklart att det skulle tutas något alldeles infernaliskt i samband med själva matcherna – men jag hade inte fattat att det där satans tjutandet skulle ligga som en slöja över hela Johannesburg.

Alla tutar. Överallt. De ger inte intryck av att vara fotbollsfans, utan verkar mest bara blåsa i sina lurar som en del av sin dagliga rutin. Några uttråkade snubbar står och hänger i ett gathörn. Två av dem tutar, medan de andra singlar slant om något. En ung kille är på väg ombord på sin buss, och tutar medan han betalar. Ett par tanter vakar över dörren till ett snabbköp, tutar åt alla som passerar in eller ut.

Varför?

•••

I övrigt har dagen mest gått åt till att fixa ackreditering och till att hänga med Vidic, Krasic och Stankovic. Jag bor på samma hotell som det serbiska laget i ytterligare en natt, och stöter på runtsläntrande spelare i korridorerna mest hela tiden.

Det finns en liten miniplan i lobbyn. Jag väntar nu på chansen att utmana Branislav Ivanovic på en-mot-en-match. Eller Nikola Zigic på nicktennis.

•••

Den historia som griper mig djupast under denna premiärdag i Sydafrika är annars den om den australiensiske andramålvakten Brad Jones. Ni har säkert redan hört att hans fyraårige son Luca drabbats av leukemi, och att Jones flugit till Frankrike för att vara med honom på sjukhuset.

Nu har han beslutat sig för att stanna kvar där, att rätt och slätt strunta i VM.
– VM är irrelevant för mig nu. När jag gick i rummet och han log när han fick syn på mig… Det var värt mer än något ett VM någonsin kan ge mig. 

Det var efter ett lagmöte för några dagar sedan som Jones slog på sin mobiltelefon och fick det ofattbara beskedet.
– Jag blev alldeles kall, och alla möjliga saker började snurra i mitt huvud. Jag visste att han känt sig dålig, och åkt in till doktorn för att ta några blodprover, men vi trodde ju aldrig att det skulle vara något så allvarligt. Att få ett sånt telefonsamtal är en massiv chock, något du aldrig trodde skulle hända ditt eget barn. Du vet inte vad du ska göra, du går bara på någon sorts autopilot.
Middlesbrough-målvakten fortsätter:
– Nu har jag tänkt mycket och länge på vad jag ska göra, och bestämt mig för att stanna. Bara att han vet att jag är här med honom är värt allt.

Jag ska absolut inte påstå att jag är i närheten av att förstå vad Jones går igenom, men jag vet hur vedervärdigt vemodigt det var att åka ifrån min egen ettåriga son för fem veckor i Sydafrika. Jag vet hur oerhört gärna man vill vara här nere för att uppleva de här världsmästerskapen, men förstår samtidigt att Brad Jones tog ett beslut som var fullständigt självklart för honom.

I grunden är jag såklart lika trött på den här vaggande-barnet-målgesten som alla andra – men jag vet varför Tim Cahill gjorde den efter sitt mål mot USA och jag är glad för att han gjorde det.

/Erik Niva