Dagens bästa trippel på oddset:

1. Tyskland förlorar en gruppmatch, sin första på 24 år.

2. Tyskland missar en straff under 90 minuter, för andra gången i historien.

3. Nemanja Vidić kopierar Zdravko Kuzmanovićs en på-miljonen-hjärnsläpp.

Odds totalt: 8 923 430 123 756 124 391 gånger pengarna.

Fotboll är komplicerat.
Fotboll blir, som Sartre sa, ännu mer komplicerat på grund av motståndarens närvaro.
Fotboll blir, slutligen och stundtals, oerhört komplicerat på grund av domarens närvaro. 

Hittills i VM hade allt gått så oerhört enkelt och friktionsfritt för Die Mannschaft och för domarna. I dag hackade de fast i samma grop. Alberto Undiano, sociolog och domare från Pamplona och mycket omtyckt i spansk fotboll, klev in på planen i Port Elizabeth och la sin ribba väldigt, väldigt lågt.

Han viftade med kort hela första halvlek, och den ende som inte märkte det var Miroslav Klose. Man kan tycka vad man vill om bedömningsnivån – och det gör man i Tyskland i kväll – men ribban låg där den låg, tills den rutinerade Klose dumt och helt i onödan tacklade Dejan Stanković bakifrån efter 37 minuter.

Gult kort, rött kort, tio man mot elva. Och i nästa anfall trampade Krasić runt Badstuber för femte gången den halvleken, och gjorde mål som Serbien skulle göra mål: Nick av Žigić, avslut av Liverpool-mannen Jovanović.

När Tyskland manövrerade ut Australien mötte det ett av de naivaste lag jag någonsin sett i ett VM. Idag mötte de ett urcyniskt, samlat Serbien som packade ihop allt de hade på egen planhalva och spelade långsam, fysisk, elak fotboll.

Krasić krossade Badstuber och avslöjade Tysklands defensiva tröghet, medan Tyskland letade efter luckor som väldigt sällan fanns, annat än när Özil lyckades trolla fram dem från något parallellt universum dit bara han har nyckeln. Allt gick långsamt, allt var svårt. Serbien sjönk hem, stod rätt och hotades mest av sin egen passivitet. De var nöjda med att lyfta på Žigić då och då. De lät trots allt ett tiomanna-Tyskland spela, så Tyskland spelade, Tyskland dominerade, och med sitt 4-4-1 lyckades de skapa en handfull chanser.

Den bästa fick de alltså av Nemanja Vidić – och här får vi sätta ihop någon form av forskarlag med stora resurser.

Ett par dagar efter att Zdravko Kuzmanović gått upp och boxat undan en boll i eget straffområde gör en av världens mest respekterade mittbackar om precis samma sak. Did we not see that coming.

Fram klev lille Lukas Podolski.

Precis före VM skrev jag en text om Bastian Schweinsteigers förvandling, från lurig liten talang som ingen riktigt litade på till stor spelmotor som ett helt land litar på. Podolski satt länge ihop med Schweinsteiger, de var Schweini & Prinz Poldi, ett landslagssvar på Pigge och Gnidde. Två små buspojkar som aldrig ville bli stora.

Skillnaden är att Poldi aldrig helt och fullt tagit steget ur den bilden. Han har varit den rolige, fladdrige, som egentligen bara kännt sig riktigt hemma på två ställen: I landslaget och hemma i FC Köln. Säsongen som gick stannade han av i Köln, och gjorde bara två mål på 27 matcher. När han gjorde mål mot Australien innebar det att han gjort lika många mål för landslaget som han gjort på hela sin karriär i Bundesliga.

Så slår han straffen – löst och för nära mitten – och Stojković räddar.
1–0. Serbien lever, Die Mannschaft kan få en hård sista dag mot Ghana.

Komplicerad sport, fotboll.

/Simon Bank