I dagens tidningstext om Spanien-matchen nämner jag att jag råkade hamna bredvid Jörgen Lennartsson – U21-kapten och gud-vet-vad i a-landslaget nuförtiden – på matchen mellan Brasilien och Elfenbenskusten.

Han är i Sydafrika för att ägna sig åt trendspaning för förbundets räkning (de har även ett annat team som ska leta efter specifika detaljer att införliva i svensk elitträning), och det var intressant att lyssna på de slutsatser han dragit utifrån turneringen såhär långt.
– Det mest iögonfallande är att det är väldigt mycket positionsbyten i anfallsspelet, på ett sätt som det inte varit på väldigt länge. Yttrar byter kant med varandra, anfallare går ner och hämtar boll, innermittfältare faller ner i backlinjen… Det är lite som att se Hollands VM-lag ’74.
* Bortsett från när man tittar på Holland då.
– Faktiskt är det nästan så, haha. Det här är då det mest defensiva holländska landslag jag någonsin sett.

Lennartsson pustade, konstaterade att det spelats en hel del väldigt försiktig fotboll och att förstahalvan mellan Dungas brassar och Erikssons ivorianer illustrerade precis detta.
– Det är ju två väldigt defensiva lag, det här också. Och överlag har det ju varit ganska många riktigt dåliga matcher.
Alla är ju överens om att den extrema anspänningen är en stor del av förklaringen till detta, men Lennartsson pekar också på att vuvuzelatutorna är en större faktor än de flesta kanske tänker på.
– Dels påverkar det ju kommunikationen – en försvarare slår hellre bara ut bollen än han tar fast den när han inte vet vad han har bakom ryggen – men framförallt så drar det ner intensiteten. Man ska inte underskatta betydelsen av publikljudet i de stora europeiska ligorna och Champions League. Så fort ett lag kommer över ett mittlinjen kommer ett stort vrål – och jag lovar, det utlöser löpningar och leder till initiativ från spelarna. Här ligger bara tutandet som en konstant matta. Det är lika högt oavsett om det är straff eller hörna eller om en skadad spelare ligger för behandling – och det gör matcherna mer statiska. Spelarna reagerar på publikljudet.

Det här kan vara en delförklaring som drabbat England mer än några andra. Ingen annanstans leder minsta lilla framstöt till ett lika kraftigt vrål som i Premier League – och när den ljudkulissen nu saknas så innebär det en psykologisk effekt för spelarna.
– Sedan är det ju inte bara de engelska spelarna som gått dåligt – det är nästan alla Premier League-spelare. Och även om det är för tidigt att slå fast något säkert kan man ju misstänka att det har att göra med hur krävande den ligan är.

I övrigt förundrades Lennartsson över Spaniens metodik att alltid använda korta hörnor, hyllade David Villas vändningar och surade över att Busquets fick spela istället för Fàbregas. Han är alltid en man värd att lyssna på.

/Erik Niva