Ja, vi ska förstås börja med att gratulera Uruguay och Mexiko till platserna i åttondelen. Men i zapprejset blev det ändå Sydafrika–Frankrike som fick mest speltid

Varför?

Javafan, det är ju så det är med bilolyckor.

Bafana Bafana sjöng i spelargången, de gick in med den enda inställning de kunde ha – att vräka på och vräka vidare tills den sista vuvuzelan tystnat.

Frankrikes inställning är VM:s mest väldokumenterade sjukdom. Säg en diagnos, och den stämmer. Psykopati? Neuros? Megalomani? Autism? Depression? Jajjemen.

Hugo Lloris är en världsmålvakt – som slår hål i luften. Yoann Gourcuff är en snäll pojke – som blir utvisad efter en armbåge (hård dömt? det var den mildaste dom det här laget kommer att få på länge). Gaël Clichy är en snabb back – som ramlar över sig själv.

2008, när det franska förbundet gav Raymond Domenech förtroendet att leda det här laget i två år till, visste de att det börjat mögla i truppen, och de visste att det till stor del var Domenechs fel. Eftersom det passade så bra att vänta in Laurent Blanc eller Didi Deschamps så lät de honom fortsätta, för hur illa kunde det bli?

Nu vet de.

Sydafrika i Bloemfontein, en match då förbundskaptenen tvingats peta halva laget efter en strejk, är svaret på frågan om var botten fanns. Vi kan peka finger åt professionella spelare som skämmer ut sig, men det räcker att se deras ögon före match för att förstå vidden av den här rötan, av den psykologiska bristsjukdom som är det franska landslaget. De vill inte vara här. De vill inte spela i det här laget. De vill åka hem och gråta (Gourcuff, Evra) eller slå sönder saker (Ribéry, Diaby).

Jean-Pierre Escalettes, förbundsordföranden, är högste ansvarig för det här. Det är tveksamt om han kan vara kvar. Staben runt landslaget kommer att bytas ut, och alla fönster kommer att ställas upp på vid gavel.

Räcker det? Inte en aning. Hur skadat är det här laget? Jag vet inte. Men Frankrike har en ny generation, och om inte Lolo Blanc kan få dem att må bra igen så kan ingen.

Matchen? Äh, Sydafrika har mött bättre motstånd när de spelat mot konor på träning. Tshabalala kunde springa runt och vara kreativ, Mphela såg giftig ut igen, de mådde bra och hade roligt och jagade mål. Hade bara Mphela varit ett snäpp eller två vassare i början av andra halvlek hade de jävlarimig kunnat gå upp vid sidan av Mexiko i sista sväng.

Nu gjorde de inte det, hemmalaget är utslaget och sett till sina förutsättningar har de gjort riktigt bra ifrån sig. De fick en fantastisk kväll i Soweto, och en pulserande sista match i Bloemfontein. Det är inte så illa.

Frankrike jagade sina egna skuggor, existentiellt förlorade. Det var Äcklet, Döda utan gravar, Egots transcendens, Pesten och Människans revolt, allt på en gång. De närmaste veckorna och månaderna kommer den sura doften från det här omklädningsrummet att vädras ut i France Football och l’Équipe – och vore jag Raymond Domenech skulle jag låta bli att läsa.

Mexiko fick problem mot Uruguay och Uruguays dubbelblocksförsvar, i de sekvenser jag såg fick de inte alls samma betalt för sina snabba spel som de fått tidigare i turneringen. De är ett på många sätt kvickare och skickligare lag än, till exempel, Uruguay, men de är inte tillräckligt kvicka och skickliga för att kompensera en brist på rätt sorts cynisk slutspelshårdhet.

Nu blir det Argentina, och ut i åttondelen igen. Som vanligt. Uruguay har sitt lojala, negativa försvarsspel och två-tre grabbar som jobbar i 90 minuter för en eller två chanser. Forlán är aldrig sämde än godkänd, och idag fick Suarez (med åtta passningar till rätt adress, sämste mexikan hade mer än dubbelt så många) nicka igång sitt målskytte också.

De har en bra chans att gå till kvartsfinal, för första gången på 40 år.

/Simon Bank