Jag hade också gråtit om jag varit lagkapten för det där laget.

Vi börjar med Frankrike, så tar vi det roliga sen. Visst såg les Bleus lite bättre ut än senast, men i stort sett var det samma visa som mot Uruguay.

Anelka är en bra spelare, men så felanvänd att man gråter. Govou är Govou. Ingen av dem tillför ett dugg. Frankrike höll i boll och gick till anfall rätt snabbt, det såg lite lovande och aptitligt ut, men när de väl närmade sig det där som Tony G kallar ”sista fjärdedelen” så fastnade de i samma mönster om och om igen:

Anelka möter. Anelka får boll. Anelka vänder upp eller spelar hem. Och det finns inte tillstymmelse till motrörelse, spelare som sticker i djup bakom honom eller gör något alls. Det enda som hänt är att man dragit ut alla alternativ från straffområdet och backat anfallslinjen 30 meter.

Ser inte Domenech det här? Vad tänker han i så fall?

Mexiko hade kanske lite mindre boll offensivt, men de var smartare när de väl hade den. Aguirre hade valt bort sin ultraoffensiva ytterbacksplan från Sydafrika-matchen och spelade ett mer moderat 4-5-1. Men när de anföll hade de riktning och idéer. Carlos Salcido (planens bäste före paus) drog upp anfallen från sin vänsterbacksplats, och Mexiko utnyttjade nästan varje gång glappet mellan en stötande Toulalan och två sjunkande mittbackar. När de hittat in dit hade de alternativ, eftersom de vågat fylla på och visste hur de skulle göra det.

Det var nog en rätt underhållande match, böljande och med två lag som kan spela passningsfotboll. Mexiko saknade väl spets, och när Domenech gjort ett av två absolut nödvändiga byten (Anelka ut, Gignac in) och skickat ut Ribéry till vänster så såg Frankrike lite bättre, lite mer stringent ut. Gignac är en anfallare som tycker om att göra mål, som vill vara i straffområdet. Det är bra att ha såna.

Javier Aguirre såg också tendensen, och man måste älska att han hanterade den genom att sticka hål i Frankrikes försvar istället för att förstärka sitt eget. In med den lilla United-ärtan Hérnandez, in med legendaren Blanco – och så gick de för knocken.

Den kom efter en timme, när Hérnandez drog igenom en offsidestötande fransk backlinje – fria eller fälla är en fråga för CSI, det rör sig om millimeter – och var iskall mot Lloris. 0–1. Och ingen i världen som följt det franska landslagets senaste säsonger trodde att de hade något i sitt Domenech-DNA som kunde vända den här matchen. Abidal kapar Barrera, det är världens klaraste straff, Cuauhtémoc Blanco, 37, tar sats från Swaziland och dyngar in 2–0.

Mexiko var stundtals väldigt bra mot Sydafrika också, men de höll inte i den matchen som de gjorde ikväll. Nu bottnade de i sin identitet och vek sig inte. En del av skälet var förstås att de möte ett lag som tömts på innehåll under lång tid, men det förtar inte prestationen ett dugg. Små marginaler? Jo, det är klart. Men jag såg ingen slump i att matchen slutade som den gjorde.

Mexiko vågade, Mexiko spelade, Mexiko vann.

Och nu spelar de oavgjort mot Uruguay och skickar hem Raymond Domenech till hans teater och hans patetiska utspel.

Jag tror inte ens att han har vett att skämmas.

/Simon Bank