Några levnadsöden, såhär på morgonkvisten?!

Ni kanske redan har snappat upp att Mexikos lilla ärta Javier Hernández mest bara följde familjetraditionen med sitt mål mot Frankrike. Hans farfar Tomás Balcázar gjorde mål på Frankrike redan i VM 1954.
– Jo, jag kom faktiskt att tänka på det direkt i omklädningsrummet efteråt. Jag ska försöka få tag på honom nu, sa ”Chicarito” på presskonferensen igår kväll.

Men det är faktiskt mellanmannen i familjen som verkligen fångat min uppmärksamhet. Javier Hernández den äldre – han som är den stora ärtan ”Chicaro”, snarare än den lilla ärtan ”Chicharito” – var med i den mexikanska truppen i hemma-VM 1986. Han har har arbetat inom fotbollen ända sedan dess, men vet inte ifall han kommer kunna fortsätta med det framöver. Fram till för en månad sedan tränade han reservlaget i Chivas Guadalajara, men nu har han sagt upp sig. Orsaken var att han inte fick ledigt för att åka till Sydafrika och se sin son spela.
– Jag bad om tillstånd, men de ville inte låta mig åka. Jag var tvungen att tänka igenom det i två dagar – prata med min fru och mina barn – innan jag tog beslutet. Jobbet är sekundärt. Det var ett svårt val, men man lever inte för evigt. Institutioner gör det, inte människor.

Jag tror inte han ångrar sig den här morgonen, den stora ärtan.

***

Är precis i färd med att hoppa på ett plan från Johannesburg till Port Elizabeth, för att se om ett desperat Serbien kan manövrera sig förbi Tyskland och undvika ännu ett VM-fiasko. Fenomenalt intressant.

I dagens tidning skriver jag en längre artikel om fotbollsvärldens nya kelgris Mesut Özil, men jag känner att jag vill hinna med ett par rader om Miloš Krasić också innan det är för sent. Även om han var bedrövlig i premiären finns det ju anledningar till att vi är så fascinerade av honom i den här bloggen, och hans riviga ytterspel är bara en av dem.

Jag tror inte att så värst många av er har varit i Mitrovica. Det är begripligt. Just nu är det ju tyvärr en av Europas allra mest deprimerande städer. Här tog Balkan-kriget aldrig slut. Här står fortfarande serber och albaner mot varandra, med bara en FN-kontrollerad flod emellan dem.

Själv var jag där för knappt två år sedan, och det var en egendomlig upplevelse. I den södra delen av staden bor ungefär 50 000 albaner. Där betalar man med euro, använder samma alfabete som vi gör i Sverige. Men när man manövrerat sig förbi FN-posteringen vid bron som leder över floden Ibar så kommer man inte bara in i en annan stad, utan i ett helt annat land. På den norra sidan bor drygt 10 000 serber. Där får man växeln i dinarer, där är tidningarna skrivna med kyrilliska bokstäver och där fladdrar Serbiens rödvitblå flaggor i lyktstolparna.

Miloš Krasić kommer härifrån.
– Min barndom var jättefin. Jag var i min hemstad, med de vänner jag älskar mest. Jag spelade fotboll, tränade, lekte på skolgården; allt som gör ett barn lyckligt.
Sedan kom kriget. Sedan kom NATO-bombningarna. Idag är Mitrovica inte bara en delad stad, utan en av världens mest politiskt komplicerade platser. Den grundläggande konflikten går ju ut på att både kosovoalbaner och serber anser sig höra hemma här. Och trots att Kosovo utropat sin självständighet fortsätter alltså en betydande serbisk minoritet att leva som om det inte spelade någon som helst roll. De ser Mitrovica som sitt hem, och tänker fortsätta göra det.
– Det finns inte en chans att mina föräldrar flyttar därifrån. Minst en miljon gånger har jag försökt få dem att flytta, att leva ett mer bekvämt, mer fridfullt liv någon annanstans – men inte. Min mamma opererades nyligen. Och hon vägrade till och med åka till Belgrad för att utföra operationen, hon krävde att göra den i Mitrovica, trots att man inte vet om det finns någon el, något vatten, någon utrustning eller någon bedövning på sjukhuset. Men tack och lov gick allt bra.
Och Miloš Krasić själv?
– Jag längtar alltid efter att åka ner dit, och så kommer det vara tills den dagen jag dör. Det är mitt hem. All heder åt människorna som stannar kvar där. Bravo för deras mod, för deras lojalitet mot sitt land.

Det här är inte ett inlägg som tar politisk ställning, och det kommer inte heller bli ett kommentatorsfält som gör det. Jag ville bara berätta Miloš Krasićs historia innan hans VM förmodligen tar slut i eftermiddag.

/Erik Niva