Matcherna mellan Tyskland och England förändrar liv.

I dagens tidning sammanfattar jag fem levnadsöden som tagit en annan riktning efter att slutsignalen gått, och eftersom det inte verkar finnas något intresse från vår nätredaktion att publicera det kan jag lika gärna göra det här.

30 juli, 1966
VM-final
London, England
England-Västtyskland, 4-2
Enligt forskning på en av ingenjörsfakulteterna vid Oxfords universitet var bollen sex centimeter ifrån att till fullo korsa mållinjen. Enligt den azeriske linjedomaren Tofik Bakhramov var den inne.
Han kunde inte kommunicera det med ord till den schweiziske huvuddomaren – de hade inget gemensamt språk – men med teckenspråk och gester så förmedlade han sin övertygelse.
England vann VM, Tofik Bakhramov fick en gyllene visselpipa av Drottning Elizabeth som tack för ”sina tjänster för England”. Han blev världskändis och – med tiden – nationalhjälte. När Azerbajdzjan blev självständigt från Sovjetunionen behövde det nyfödda landet galjonsfigurer. Bakhramov fick duga.
Nationalarenan i Baku döptes efter honom. Han blev dessutom den förste domaren i världen att föräras en egen staty.
Numera känns de krigshistoriska parallellerna som dras inför varje match mellan England och Tyskland både föråldrade och unkna, men för 44 år sedan hade de en annan, vidare betydelse.
Länge var många övertygade om att Bakhramovs beslut bottnat i att det tyska laget slagit ut det sovjetiska i semifinalen, men det är tveksamt om det stämde. När Bakhramov låg på sin dödsbädd frågade en av hans vänner hur det egentligen kunnat komma sig att Bakhramov kunnat vara så säker på ett så gott som omöjligt domslut. Han svarade med ett enda ord, refererade till en stad där över 70 000 av hans dåvarande landsmän förlorar livet i kriget mot nazismen.
– Stalingrad. 

14 juni, 1970
VM-kvartsfinal
León, Mexico
England-Västtyskland, 2-3
I april 1970 kallade den brittiske premiärministern Harold Wilson till strategimöte inför det stundande valet.
– Harold bad oss överväga om regeringen skulle drabbas ifall det engelska fotbollslandslaget förlorade strax före valdagen, berättar dåvarande försvarsministern Denis Healey.
Farhågan var berättigad. Fyra dagar före valet var det VM-kvart. Med 20 minuter kvar ledde England med 2-0. När det var slut hade de förlorat med 3-2, efter tre mer eller mindre grova misstag av målvaktsreserven Peter Bonetti.
– I samma ögonblick som Bonetti gjorde sin tredje blunder började allt gå fel även för Labour, menar dåvarande idrottsministern Denis Howell.
Förlusten hade fått fungerat som en påminnelse om allt som var fel med landet. Dagen efter kvällen före höll inrikesministern Roy Jenkins stormöte i Birmingham.
– Han var helt tagen av att han inte fick en enda fråga om vare sig handelsbalansen eller invandrarfrågan, utan enbart om fotboll, om huruvida Bonetti eller Ramsey var den värsta syndabocken. För första gången hade jag nu verkliga tvivel, då jag märkte hur stämningen i landet förändrades snabbt, säger Howell.
Tre veckor före valet hade Labour stadiga 7,5 procentenheters ledning i opinionsundersökningarna. Att de ändå förlorade tillhör de största överraskningarna i brittisk politisk historia.

4 juli, 1990
VM-semifinal
Turin, Italien
Västtyskland-England, 5-4 efter straffar
Bilden på hur en gråtande Paul Gascoigne kysser sin landslagströja samtidigt som han tackar fansen brukar alltid användas som omslagsfoto när den engelska fotbollens 90-talsuppryckning ska illustreras.
Det här var starten på en ny era för engelsk fotboll – och början på slutet för Paul Gascoigne.
Han kom hem till ett land som smittats av en ”Gazzamania” som han själv sveptes iväg av. Inom några månader separerade han från Gail Pringle, flickvännen som han varit tillsammans med sedan han var 15. Istället gav han sig ut på en nattklubbsturné som aldrig tycktes ta slut.
Han spelade in en popsingel tillsammans med Lindisfarne, han kramades med järnladyn Margaret Thatcher vid ett besök på 10 Downing Street. Han fick hedersuppdraget att tända julbelysningen på Regent Street, han utsågs till ”Årets idrottspersonlighet” av BBC och – egendomligt nog – till ”Årets bäst klädda man” av ett modemagasin.
Fotbollen fick inte riktigt plats. Efter några månaders ”Gazzamania” petades Gascoigne ur det engelska landslaget. Den nya förbundskaptenen Graham Taylor tyckte inte att han var tillräckligt mentalt balanserad för att representera sitt land.
20 år har nu gått, men Gascoigne har fortfarande inte hittat stabiliteten. 

26 juni, 1996
EM-semifinal
London, England
England-Tyskland, 5-6 efter straffar
För första gången spelade England tävlingsmatch mot det återförenade Tyskland. Tabloiderna öste på som de aldrig gjort vare sig förr eller senare, med Daily Mirrors rubrik: ”Achtung! Surrender! For you, Fritz, ze Euro 96 Championship is over” över en fejkad krigsförklaring som rekordnotering.
Det här var matchen som var tänkt att innebära slutet på 30 år av engelskt fotbollslidande, men som istället för evigt förvandlade Gareth Southgate till ”killen som missade den där straffen”.
Innan Southgate ens hunnit lämna spelarhotellet hade journalisterna fått tag på hans mamma – Barbara – som riktade sin fråga till sonen via medierna:
– Why didn’t you just belt it? Varför drämde du inte bara till?
Southgate försökte fly undan uppmärksamheten genom att åka till Bali på semester tillsammans med sin fru.
Till en början fungerade det som han tänkt sig, men illusionen skulle komma att krossas.
– En dag var vi i ett isolerat buddhistiskt tempel med sjöar och vulkaner runtomkring. Det var magiskt, men dessvärre blev jag upptäckt av en munk som kom fram och sa: ”You Gareth Southgate. You England penalty drama”.

1 september, 2001
VM-kval
München, Tyskland
Tyskland-England, 1-5
Det visade sig bli en av de mörkaste dagarna i tysk fotbollshistoria, men förbundskaptenen Rudi Völler hade viktigare saker att tänka på.
Mitt under den förnedrande förlusten hade hans 75-årige far segnat ihop på sin plats på fjärde raden, precis bakom avbytarbänkarna. Han hade drabbats av hjärtstillestånd, och var med medicinska termer redan kliniskt död.
Den osannolika turen i oturen var att idrottsläkaren Klaus Gerlach satt tio platser bort från Kurt Völler, och lyckades återuppliva honom genom ett snabbt ingripande.
Rudi Völler informerades först efter slutsignalen och gav sig givetvis omedelbart av mot sjukhuset. Det tyska folket väntade på förklaringar till ett chockartat nederlag, men de fick lyssna på hjälptränaren Michael Skibbe – och Sven-Göran Eriksson.
– Jag är väldigt oroad, och hoppas att Rudi Völlers far mår bättre. I såna här ögonblick blir det tydligt vad som verkligen är viktigt i livet. Vi har bara spelat fotboll.
Kurt Völlers tillstånd stabiliserades relativt snabbt. Efter några dagar på sjukhus friskförklarades han.
Livet gick vidare. Fotbollarna fortsatte rulla.

/Erik Niva