Klockan var två på morgonen, den 2 augusti 1990, när först ett femtiotal stridsplan och därefter 350 stridsvagnar tog sin in över den kuwaitiska gränsen. Saddam Husseins trupper hade både styrka och erfarenhet och nådde in till Kuwait City och emirens palats efter bara fyra timmar.

Emiren hade hunnit fly, men den kuwaitiska, underlägsna armén försökte försvara hans palats – och under en eldlossning stupade emirens bror, shejk Fahad Al-Ahmed Al-Sabah.

Fahad var 44 år, uppgifterna om hur han dog går isär. Dog han så – i eldstrid, när han försvarade sin familjs palats i Dasman? Eller var han en av dem som var ombord på Brittish Airways reguljärflygning 149, det sista plan som gick ner i Kuwait och som gjorde det trots att kriget redan börjat (ett par hundra passagerare blev Saddams gisslan under nästan ett halvårs tid, en shejk ur emirens familj som fanns ombord ska ha varit det enda dödsoffret)?

Sjukhusen vid emirpalatset rapporterade tre döda kuwaitier den natten, samtidigt som regeringen manade till fortsatt motstånd via radiosändningar:

– Låt angriparna smaka dödens bittra kalk!

Shejk Fahad utropades till martyr, sjukhus och skolor har döpts i hans namn och det finns en stor välgörenhetsfond som hedrar hans minne. Det var inte första gången han var med i ett krig, i sin ungdom hade han fått medaljer i både Egypten och av PLO. Men han var en krigare och en man av makt, en man van vid att styra och bestämma.

Varför jag berättar det?

Tja, först och främst för att Shejk Fahad hade använt de egenskaperna till att bli en tung spelare i Asiens och världens idrott. Han hade gjort Nebiolo väntjänster i friidrottsvärlden, han hade hjälpt Atlanta med deras OS-ansökan i sin roll som IOK-ledamot i Asien. Han hade arbetat för att normalisera idrotten i området efter Iran-Irak-kriget

När dåvarande IOK-presidenten Samaranch inledde den årliga IOK-samlingen i Tokyo pratade han om den döde shejken som en vän:

– Vi har nyligen drabbats av den stora smärtan att förlora, under de mest tragiska och välkända omständigheter, shejk Fahad Al Ahmad Al Sabah, medlem av Kuwait sedan 1981, president i Kuwaits olympiska kommitté och av Asiens olympiska kommitté. En stor och nobel figur inom den olympiska rörelsen, hela tiden engagerad i arbetet för samförstånd och fred, försvann tragiskt den 3 augusti när han offrade sig hjältemodigt med vapen i hand för att försvara sitt land.

Samaranch bad alla resa sig upp för att hedra den döde med en tyst minut.

Varför berättar jag det?

Tja, också för att shejk Fahad var med och byggde upp fotbollen i Kuwait, och var ordförande i fotbollsförbundet. I oktober 1981 var han med och såg sitt landslag VM-kvala mot Nya Zeeland, och hånas av NZ-publiken med banderoller om att de borde ”åka hem till sina kameler”. Men Kuwait vann kvalet, gick till sitt enda VM, och åkte det med Kamelen Haydoo som stolt maskot.

Shejk Fahad ordnade att en livs levande kamel fick slussas över till Spanien för VM-slutspelet. Han var van att slåss för Kuwait, van att få sin vilja fram.

Varför jag berättar det?

Jo, för att det berättar mer än världen visste när det här hände.

Alain Giresse gjorde Frankrikes 4–1, när de kuwaitiska backarna slutat spela efter att ha hört en visselsignal från läktarna. De kuwaitiska ledarna vädjade till Fahad, som klev ner på planen och såg till att den ukrainske domaren Miroslav Stupar dömde bort målet. Det var mitt första VM, det första jag var medveten om, och jag minns hur kommentatorerna blandade skratt med förvåning. Det var väldigt exotiskt, alltihop.

Stupar fick aldrig mer dömda i VM. Shejk Fahad fick böta tiotusen dollar. Åtta år senare begravdes han i en namnlös grav, för att gömmas undan från Saddams soldater.

/Simon Bank