Vi hoppas att ni noterat att vi nu knölat oss igenom ett halvdussin VM-ögonblick utan att snudda vid en enda Tottenham-spelare. Men vi är ju inte mer än människor, det får ni ha förståelse för.

VM-ögonblick VII: Jimmy Greaves på hundjakt, Chile, 1962.

Kvartsfinalen mellan England och Brasilien hade precis börjat när det dök upp en lite vildare variant av nutidens modiga små kissekatter. En byracka irrade sig in på planen och efter att ha dribblat av Garrincha blev han fullkomligt konfys inför Greavesys briljant strategiska fyrfotsfinurlighet.

Eftersom vi aldrig varit typerna som vill förstöra en bra historia med en massa fakta så utgår vi ifrån att legenden är sann, den som berättar om vad som hände sedan. Ni ser på bilderna hur Greaves ser lite obekväm ut. Det beror på att jycken i ren nervositet kissat ner honom. Och enligt vandringssägnen ska Garrincha ha sett debaclet och blivit så förtjust i den kissande hunden att han sedan sett till att köpa den. Det får vara hur det vill med den saken, Garrincha gjorde två mål, Brasilien vann matchen och VM och vi fick en bra berättelse.

Och om vi ska ta den vidare? Så att den betyder något?

Ja, då får vi följa Jimmy Greaves in i ett annat VM-slutspel. Inte guldmästerskapet 1966, utan Mexiko-VM fyra år senare. Men, säger ni, då var ju inte Greaves med?

Alldeles riktigt. Men det här var på den tid då det inte behövde hindra en fotbollsstjärna från lite äventyr, så när Jimmy fick frågan av Daily Mirror om han kunde tänka sig att ställa upp i deras VM-inspirerade bilrally över hela den sydamerikanska kontinenten så sa han… ja.

Spurs-tränaren Bill Nicholson var väl inte särskilt förtjust (Greaves hamnade i West Ham efter VM), men Greaves satte sig verkligen i en bil, med uppdraget att jobba sig över Sydamerika, 2600 mil på fem veckor. Rallyt startade på Wembley, för symbolikens skull, och det var Sir Alf Ramsey som skickade iväg bilarna.

– Vi ses i Mexiko, sa han.

2010 har toppspelarna kontrakt som förbjuder dem att göra allt som är farligt. De får inte åka motorcykel, de får inte åka slalom, de får inte göra något över huvud taget som innebär en risk. 1970 kunde en världsmästare ge sig iväg på ett sinnnessjukt jävla rally, med ingen speciell motivering annat än att det var kul.

– Why? sa Greaves. For the hell of it.
Och bilkörningen?
– Jag var en bra förare. Men jag hade aldrig kört på is. Eller i en öken.

Greaves satte sig i bilen med racerföraren Tony Fall (det funkade lite som Let’s Dance, fast snabbare) och attackerade Sydamerika från Rio och inåt, över berg och genom tropiska regn. Under en nattsträcka genom Panama somnade Greaves, och bilen smällde rakt in i en häst i hundra kilometer i timmen. I El Salvador hamnade de öga mot öga med beväpnad gerilla, men klarade sig vidare.

Den 27 maj rullade Fall och Greaves in i mål i Mexiko City, på en oerhört imponerande sjätteplats i VM-rallyt.

Han placerade sig bättre än England gjorde i VM. Och till skillnad från dem tog han sig hela vägen till Azteca-stadion.Det tog bara lite längre tid.

Jag tänker på den här berättelsen när jag läser om en av den nya tidens Tottenham-spelare. Målvakten Carlo Cudicini kraschade med sin motorcykel i november i fjol, han bröt båda handlederna och skadade magen illa. Man pratade om att han aldrig skulle kunna spela fotboll igen, jurister uttalade sig om hur formuleringarna i hans kontrakt om ”onödigt risktagande” förmodligen kunde innefatta att åka mc, och att Spurs skulle ha rätt att bryta kontraktet.

Men Cudicini slet för att komma tillbaka, och för två veckor sedan gav Tottenham honom ett nytt kontrakt, 1+1 år. Jag blev glad när jag såg det.

/Simon Bank