Med nästan 40 års distans är det omöjligt att inte roas av den indignerade tonen. Filmerna har fraktats över det stora havet, och det har äntligen blivit dags för BBC att visa höjdpunkterna från det som i praktiken var åttondelsfinalen av VM 1962. Efter några dagars fördröjning ska nu de engelska tittarna få se värdnationen Chile möta Italien, men VM-ankaret David Coleman känner sig tvingad att föregripa klippet med en sorts våldsvarning.
– Good evening. The game you are about to see is the most stupid, appalling, disgusting and disgraceful exhibition of football, possibly in the history of the game. Chile versus Italy. This is the first time the two countries have met. We hope it will be the last.

Mundial Moment VIII. The Battle of Santiago.

Bilderna börjar rulla. Italienaren Ferrini får rött kort efter bara elva minuter och får poliseskort ut från planen. Coleman har redan svårt att tro sina ögon:
– There’s one of the sorriest, most stupid, incredible spectacles I have ever seen.
Några få minuter senare hämnades chilenaren Leonel Sanchez genom att sänka Mario David med en vänsterkrok.
– That was one of the neatest left hooks I have ever seen.
 David tog i sin tur revansch genom en vårdslös karatespark, som renderade i ytterligare ett rött kort.
– That was one of the worst tackles I think I’ve ever seen.
Reprisen rullade. Coleman letade efter paralleller i minnet, men nej. Inte mycket där.
– That was one of the most cold blooded and lethal tackles I think I’ve ever seen.

Ni kan såklart tycka att ”The Battle of Santiago” är lite väl mainstream för att föräras en plats i den här nedräkningen, men jag vill ju som vanligt passa på att ge er bakgrundsberättelsen och dra nutidsparallellen. Chile byggde upp sitt hemma-VM ur ruinerna av den kraftigaste jordbävningen som uppmätts i mänsklighetens historia. Jordbävningen i februari 2010 – som hade sitt epicentrum nästan på exakt samma ställe – nådde 8.8 på Richterskalan. Skalvet 1960 uppmättes till 9.5, genererade tsunamivågor som var mer än 25 meter höga.

Två år av död, desperation och långsam återuppbyggnad hade gjort chilenarna ganska känsliga för extern kritik, och det är mot den bakgrunden man måste förstå reaktionerna på de artiklar som två italienska journalister skrev inför VM-turneringen. Corrado Pizzinelli skrev till exempel en rapport i Il Resto del Carlino, som varnade för ett underutvecklat land, fullt av social misär, glädjelösa män och lössläppta kvinnor.

Artiklarna plockades upp och återpublicerades i Chile, och en intensiv hetsstämning piskades upp gentemot italienarna. Innan någon riktigt förstod vad som hände hade lokaltidningen Clarín de Santiago publicerat en förstasida med den gigantiska rubriken ”Guerra Mundial”, världskrig eller VM-krig beroende på hur man läser. Tillsammans med en kollega var Pizzinelli tvungen att lämna Chile innan turneringen ens hann börja, för deras egen säkerhets skull.

Sedan kom lottningen för andra omgången.
– Jag dömde inte en fotbollsmatch. Jag var befälhavare i en militär manöver, beskrev den engelska domaren Ken Ashton. 

***

Men äsch, för att vara helt ärlig tänkte jag inte ens skriva om ”The Battle of Santiago”, utan råkade bara fastna i storyn när jag höll på med en annan grej.

Egentligen skulle jag ju dra igenom en annan aspekt av chilenarnas hemma-VM, nämligen deras överlägsna uppladdningsmetod. Förbundskaptenen Fernando Riera hade fått för sig att han kunde hjälpa sina spelare genom en sorts kulturell tillvänjning.

Alltså, innan chilenarna mötte Schweiz i premiärmatchen fick de äta schweizerost och innan slaget mot italienarna fick de lov att sätta i sig kopiösa mängder spaghetti. Och inför kvartsfinalen mot Sovjet bjöd Riera – otroligt nog – var och en av sina spelare på några rejäla huttar vodka.

Det mest bisarra av allt var att proceduren tycktes fungera. Chile slog Sovjet, avancerade fram till semifinal och förberedde sig för matchen mot Brasilien genom att bälga i sig rejäla kvantiteter kaffe. Där bröts dessvärre den magiska sviten. Garrincha gjorde två mål på en halvtimme, generationer av framtida fotbollsspelare gick miste om vidare gastronomiska kullerbyttor.

***

I alla fall, tidigt på tisdag morgon flyger jag till Sydafrika, och fram till dess har jag för avsikt att prioritera familjeliv framför fotbollsbloggande. Jag ska försöka hinna med min skörd av VM-ögonblicken, men utöver det blir det nog inget bloggat förrän jag landar någon gång i mitten av nästa vecka.

Ni får roa er med vår lite mer ambitiösa VM-upptrappning i papperstidningen så länge. Idag skriver jag om Nwankwo Kanu och hans uråldriga lejonhjärta. Och eftersom ni har frågat kan jag ju dessutom passa på att betona att den rosa VM-bilagan finns hos din handlare från och med idag.

Kick Out the Hams. Mot Johannesburg.

/Erik Niva