Väskorna står framme, kläderna är tvättade, böckerna valda, lägenheten utlånad, de sista införtexterna nedhamrade, VM-biljetterna uthämtade, hotellvouchrarna framlagda.

Om någon dansade in från höger och sa ”sorry, grabben, det blir inget VM för dig. Du får stanna hemma” så hade jag börjat gråta.

Jag bär med mig den hypotesen in i dagens VM-ögonblick:

Nästan-världsmästarna i Frankrike 1998.

Far away. So Close.

Jag vet inte riktigt när landslagen började med den här dokusåpeanpassade metoden att ta ut för många spelare i sina trupper, för att sedan hjärtlöst sparka ut ett par av dem när det roliga ska börja. Ni har läst allt om när Hoddle fick Gazza att slå sönder ett hotellrum, eller om den här vårens selektionsprocesser. 1998 arrangerade Frankrike VM på hemmaplan, 22 spelare flätades intensivt samman med landets historia för all framtid.

Sex spelare var med på införlägret på Clairefontaine, slet ont på träning i ett par veckor, men fick inte följa med.
– Vi pratade aldrig om det med varandra, om vilka som skulle få lämna Clairefontaine. Det var inte som i Idol, har Christophe Dugarry, som fick vara med och vinna VM, berättat.

Så… hur var det då? Hur är det då?

Den 22 maj 1998, nitton dagar före VM-premiären, gick ledarna Henri Émile och Philippe Bergeroo runt och knackade dörr på förläggningen, och kallade sex spelare till ett möte.
– En fredagskväll. Vi hade ofta möten, men jag var inte säker på vad de ville. Jag frågade Pierre Laigle om han skulle med på mötet, och han sa ja. Jag frågade Stéphane Guivarc’h och han sa ”nänä, vi har inget möte ikväll. Det är nåt märkligt med den grejen”, förklarade Lionel Letizi.

Och hur ser det ut? Aimé Jacquet och hans stab – Roger Lemeree, Bergeroo, Émile – satt i ett rum, och när spelarna kom in berättade att han var nöjd med dem, att de jobbat hårt, att de var duktiga…

…men att de inte fick följa med, att äventyret var över nu.

Franska magasinet So Foot pratade med de sex för ett år sen. De flesta av dem mådde fortfarande dåligt av petningen, deras karriärer hade påverkats av att de ställdes utanför när de mest av allt ville vara med.

Monaco-backen Martin Djetou:
– Tränaren föll lite där (under mötet), även om jag så här efteråt förstår att han försökta vara bussig.

Metz-målvakten Lionel Letizi:
– Finaldagen tog glädjen överhanden. Verkligen, jag levde med i det ögonblicket. Det var först sen, i september-oktober som det blev jobbigare. Jag hade ingen lust att jobba, att prestera intresserade mig inte längre. Jag hade blivit lite blasé.

Sampdoria-mittfältaren Pierre Laigle:
– Jag var nöjd att de vann, men inget mer. Jag minns inte ens var jag såg finalen. Hemma hos mig, säkert, jag vet inte.

Ibrahim Ba hade till och med spelat in en reklamfilm inför VM, förbundet hade skickat honom för att göra en inspelning med Mars, med landslagströja och allt.
– När han fick de dåliga nyheterna blev han rasande, berättar hans pappa Ibrahim Eusebio.
– Den där händelsen förändrade min son. Efter det hade han inte samma mentalitet, var inte samma tävlingsmänniska med samma övertygelse om att han kunde kontrollera allt som hände.

Nicolas Anelka såg den första matchen på en pizzeria, men drog på semester sen. Sabri Lamouchi började om i Monaco efter VM.

När truppen samlades för att spela en match vid tioårsjubiléet 2008 ville inte Pierre Laigle vara med.
– Det där förstörde något i min relation till fotbollen. Det var en stor smärta, en äkta smärta. Ja, något som gick sönder. 

Sådär. Dagens ögonblick är ett smärtsamt, men om nu inte Sportbladets uttagningskommitté kallar till möte framåt kvällen så sätter sig Simon Bank och Erik Niva på ett flygplan 06.20 imorgon bitti och slumrar sig mot Afrika.

Nu.
Kör.
Vi.

/Simon Bank