Jo, det var ju så att vi döpte den här lilla nedräkningen till Mundial Moments med någon form av baktanke om att den skulle handla om just ögonblick (ja, det och att det var en rubrik på utrikiska, vilket aldrig ska underskattas).

Men när vi nu jobbat oss hela vägen ner till Sydafrika, när Joburg tar emot med svarta nätter och ljumma dagar och hemmalaget, Mandela och Mexiko står och skrapar med fötterna i startfållorna… då kan vi väl lika gärna störtdyka in i pudelns själva kärna?

Varsågod: The moments of moments.

Här är ögonblicken som definierade VM-finalerna, i någon form av kvalitetsordning:

1966: Geoff Hurst gör ”mål” mot Västtyskland.
Alla mål som gör att linjemän får nationalarenor döpta i sitt namn är något speciellt. Idag vet vi att bollen inte var inne. Idag fortsätter vi likafullt att prata om det.

1954: Das Wunder von Rahn.
Historiens mest betydelsefulla VM-seger, om vi nu ska anlägga det breda perspektivet. Västtysklands comeback, i turneringen, i matchen (0–2 efter tio minuter) och som nation slöts av ett Rahn-skott med fem minuter kvar. Och ett klassiskt referat.

2006: ZZ vs Matrix.
Det kanske är elakt mot Fabio Grosso, men det var här det avgjordes. VM-historiens mest chockartade finalögonblick.

1950: Ghiggias Maracanazo.
Uruguayanerna har förstått det här med att om man ska bli världsmästare så ska man bli det med viss panache. Ny VM-final (i praktiken, trots att det var gruppspel), nära 200 000 åskådare, hemma hos Brasilien, nytt underläge. Och en ny matchhjälte: Mini-yttern Alcides Ghiggia, med tio minuter kvar.

1982: Urlo di Tardelli.
Kan ett målfirande vara bättre än ett mål? Ja, helt bestämt. 

1990: Brehme stödjebensbombar.
Usel final, ett hemskt Argentina, ett halvblekt Tyskland. Och så en straff med ett par minuter kvar. Det ska en tysk till för att rulla in den med fel fot. Ett stort ögonblick i en minimal final.

1930: Tokvändningen på Centenario.
Héctor Castro, historiens ende enarmade VM-finalist, gör historiens första avgörande mål. På hemmaplan, i sin hemstad, med en minut kvar, inför 90 000 åskådare, inför arvfienden, i en match där de legat under med 2–1. Jo, det var nog ett ögonblick det.

1978: Kempes konfetti.
Det där halkande, hattande, halvgalna 2–1-målet är konstruerat på exakt det okontrollerade, ostoppbara sätt man vill att finalmål ska göra. Och så långhåret och konfettin på det.

1958: Konungens födelse.
Pelés emblematiska mål mot ett sänkt Sverige gav en stor berättelse till en final utan dramatik.

1986: Diego Armando Mästare.
32 år efter Bern kom Västtyskland tillbaka efter 0–2 en gång till. Maradona bröt manus och blev mästare. Det finaste är hans pibe-banter med domaren efteråt.

1970: Carlos Alberto Masterclass.
Finalen var redan avgjord, men det var Brasiliens lekfulla 4–1-mål som förde in finalen – och världens brassekärlek – i en ny genre.

/Simon Bank