Luis Suárez… vi ska dansa runt guldkalven snart, men först ska vi dra fram taktikblocket:

Om det finns taktiska trender – och det finns det ju – i detta VM så är det å ena sidan lagspelandets relativa baisse, å andra sidan lagdelarnas kollaps. Efter år av hellagsorganisation, där alla anfaller och alla försvarar men där delarna ändå är tydligt formulerade så är det två sorters lag som lyckats.

Dels de som bryter blocktänkandet, och låter backar spela som yttrar eller mittfältare som backar (Mexiko är tydligast). Dels de som extremdelar laget i defensivt och offensiv, med spelare som nästan bara försvarar och spelare som mest anfaller.

Den senaste delen är det Diego som ligger bakom. Och Diego. Och Diego, Diego och Diego.
I Maradonas Argentina spelar backarna – utom Gutierrez när han är med – enbart försvarsspel. Det är Ola Lindgren som formulerat deras arbetsuppgifter. De andra får sköta anfallsspelet, och gör det rätt bra. Uruguay, med alla sina Diegos, är nästan ännu tydligare i sitt delade spel. De ligger alltid, alltid, alltid på rätt sida med sju spelare som spelar lysande organiserad försvarsfotboll, som är bra en mot en och ställer stora krav på motståndarna.

Framåt har de oftast tre, ibland fyra spelare som vräker på åt alla håll samtidigt. Det är Snurre Sprätt som formulerat deras arbetsuppgifter. Hundra procent frenesi, 25 procent organisation.
Ska man spela så behöver man spelare som kan sysselsätta ett helt försvar. Uruguay har turneringens bäste på det. Den på alla sätt gode Diego Forlán möter djupt, och springer oavbrutet i fyra väderstreck. Ofta flera samtidigt.

Cavani gjorde en jättematch idag också, uppoffrande och lojal med samma sorts löpande som ger laget så mycket. Suárez var i stora delar av matchen rätt värdelös idag också – men en värdelös spelare som gör värdefulla mål har ändå allt värde i världen. Om man säger.

Nu fick ju matchen sitt första ansikte av att Korea-keepern Sung-Ryong gjorde en dundertavla efter sju minuter. Uruguay la ner energi offensivt första halvlek ut, spelade mer på resultat i andra. De vet att de kan försvara, vet att de inte släppt in mer än ett mål i någon match de senaste tolv månaderna – och inget hittills i VM.
Den som vill dyrka upp dem måste vara briljant eller beredd att arbeta oerhört hårt.
Och Sydkorea är inte briljant.
Ni minns hur fantastiskt framåt de var i hemma-VM 2002. Hiddink har lämnat sen dess, men Raymond Verheijen är kvar – den holländske mirakelfysiologen som fick Hiddinks Sydkorea att springa mest i världen i VM 2002, och som fick Hiddinks Ryssland att springa mest i Europa 2008.
– Sydkorea är utan tvekan det bäst förberedda laget i VM, sa han häromveckan.

Verheijen har arbetat i sitt Korea Lab, med samma sorts hi-tech som det svenska landslaget använt, med gps-lösningar och frekventa mätningar av spelarnas arbete. Verheijen menar att han kan kontrollera och garantera att en spelare kommer i fysisk form till ett mästerskap.

Sydkorea har inte elva Ji-Sung, men de har elva spelare som kan springa i 90 minuter och som gör det. De sprang i snitt 700 meter längre än spelarna i Uruguay i dag. Och de visste vilka de gjorde det för: 300 000 såg matchen på ett torg i Seoul, flera miljoner stannade upp långt efter midnatt för att se den här matchen.
– Det är som 2002 igen, sa en sydkoreansk journalist jag pratade med efter Nigeria-matchen.

Och… ja, det har helt klart hänt något på planen med dem under det här mästerskapet. De gjorde en riktigt feg och blodfattig plattmatch mot Argentina, men den här gången reste de sig efter en tidig smäll.

Trots förlusten var de mentalt starka idag. Sydkorea fick Uruguay att se lite ömtåliga efter paus. De hittade in bakom deras defensiva mittfältare och kom fram till ett par hyfsade skottlägen. När väl målet kom var det otypiskt men välförtjänt: den supersympatiske spelartypen Lee Chung-Yong tog hand om en andraboll när tre uruguayanska försvarare rusat på en och samma förstaboll. 1–1.
Syre till Syd, ösregn över Uruguay.
Det såg inte särskilt lovande ut för La Celeste. De hade tappade mycket av sitt anfallsspel, den defensiva tryggheten hade fått sig en smäll, det hade svårt att hitta fram till anfall på vettiga sätt.

Ändå står de i detta nu och hoppar på en – dålig – plan i Port Elizabeth. Det ska de tacka två hetsiga, hafsiga hjältar för.

När allt började gå i stå fortsatte Diego Pérez att vilja mer än att bara gå ner i knäna och tiometerslöpningar för att täcka defensiva ytor. Han kastade sig fram i djupled, ordnade fram en hörna, och när den seglade in försvarade Sydkorea på samma bollupptagna sätt som Uruguay vid 1–1.

Luis Suárez tänkte lite annorlunda, tänkte två steg längre, samlade upp bollen och böjde in den stolpe in. Ett par minuter och en frilägesräddning från Muslera senare hade de tagit sig till kvartsfinal i VM.

Senast Uruguay var där var ingen i den här truppen ens född.

/Simon Bank