Disastro.

Vi kan veva den där Quagliarella-situationen tusen varv, den som väl var en överkroppsdecimeter offside. Vi kan fundera över Pepes volleymiss i den femte stopptidsminuten – men det förändrar inte bilden av laget som förlorade med 3–2.

Jesus, Josef och Maria, vilket blekt italienskt landslag det här är. Vi har skrivit och skrivit ännu mer om hur lite kreativitet det finns i laget, vilket fattigdomsbevis det är när man kommer till VM med Iaquinta som prima punta och ledljus, hur mycket man saknar någon, vem som helst, som kan hitta lösningar på komplexa problem.

Men det är inte därför Italien åker ur. Det är därför de inte imponerar, det är därför de inte vinner sina matcher med 2–0, men det är inte därför de åker hem och skäms som hundar. Det handlar inte heller om att Quagliarella, som såg skarp ut idag, inte har spelat eller att Di Natale började VM på bänken.

I den där texten jag skrev om Fabio Cannavaro – tack för allt du gjort, vi älskar dig för det – i dagens tidning fanns nyckeln i en sak han sa när truppen precis kommit till Sydafrika:

– Vi kommer aldrig att spela anfallsfotboll som Brasilien, Spanien eller Portugal. Men de kommer aldrig kunna försvara som oss.

Där är förklaringen till att Italien åker ur. De är inte Italien längre. De har försvarat som ett lite snyggare men lite trögare Nigeria.

Cannavaro har varit plågsamt långsam, Chiellini har varit en passagerare istället för en ledare (han behöver intelligens bredvid sig), och de har gjort fel i alla spelets fundament.

En insläppt frispark mot Paraguay. En insläppt frispark mot Nya Zeeland. En insläppt hörna mot Slovakien. Och i första halvlek idag: Ett missat uppspel från De Rossi, en tjurrusning av Chiellini, och ett bergsäkert Vittek-avslut.

Italien har alltid varit bäst i världen på grunderna. De uppfann dem. När de varit som bäst är det för att de lyckats spela med ett underlägset lags struktur, men med överlägsna spelare. 1982 gick de stundtals hem med fembackslinje, trots att de hade laget fullt av världsspelare. Ingen har velat möta dem. De har dödat anfallsspelet, looking good doing it.

2010 spelar de med en topplagsstruktur men med svaga spelare. 4-3-3, en ihålig backlinje, en mittfältsmotor i De Rossi som gjort så många individuella misstag att man baxnar.

Jag vet alltså inte om det var så att Slovakien äntligen hittade rätt i sitt attackspel, sina kontringar – eller om det var så att Italien lät dem göra det. Hamsik gjorde sina bästa 20 minuter i VM i början, Strba vann på mitten, det gick snabbt och det var effektivt.

Italien släppte in två horribelt billiga mål, och medan vi pekar finger åt den gamle Canna och den svajige Chiellini kan vi ju också titta djupare in i den italienska fotbollen, och se hur de handlat bort mycket av sin defensiva själ.

I Serie A spelar toppklubbarna med utländska backar. Mästarna Inter spelar med Lucio-Cordo-Samuel. Roma spelar med Burdisso-Mexés-Juan, Milan spelar med Thiago Silva och (pensionerade italienaren) Nesta. Palermo har Simon Kjaer.
Sampdoria är de enda som hittat italienskt och ungt, med Gastaldello, Rossi och Lucchini.

Det finns ett strukturellt problem, och det finns ett identitetsproblem, och det finns ett landslag på toppen som just blivit sist i en VM-grupp med Nya Zeeland.

Jag sitter i detta nu mitt emot ett gäng italienska kollegor, som åkt på att bevaka Danmark–Japan. När Kopunek springer in med 3–1, och Daniele De Rossi för tredje gången är inblandad, skrattar de.

– Tre mål. Mot Slovakien.

Disastro.

TUTTOSPORT: ”Det är ditt fel. Italien ut mot Slovakien 3–2: Kreatörer lämnade hemma, gamla på planen”

GAZZETTA DELLO SPORT: ”Hem med skam”

CORRIERE DELLO SPORT: ”Italien, vilken skam! Ut och sist i gruppen”

RAI: ”Hem! Italien utan idé och spel”

/Simon Bank