VM:s hittills bästa lag mot VM:s hittills sämsta.

På presskonferensen inför matchen använde sig Otto Rehhagel av målande bildspråk när han beskrev motståndarlaget.
– De rör sig på ett underbart sätt, som vi européer inte kan imitera. De springer som pantrar, stora katter. Jag har sagt åt mina spelare att ifall de tror att de kan slappna av ens i en enda sekund så kommer det att straffas hårt.

Grekland slappnade inte av i en enda sekund. De slappnade av i knappt 70 minuter.

Mycket av förhandssnacket hade handlat om det grekiska längdövertaget som en potentiellt avgörande faktor. Efter sju minuter gjorde Sydkorea 1-0 genom att lyra in en frispark. Under den första halvtimmen plockade de sedan i stort sett varenda betydelsefull luftduell.

Om inte annat var det väldigt illustrativt. Sydkorea vann inte den här matchen för att de var bättre i luften, de vann den för att de var bättre precis överallt – i luften, på gräs, till sjöss, i djungeln och i bergen.

De historiska parallellerna ligger ju färdiga och väntar på att vi ska dra dem. Sydkoreas insats påminde en hel del om hur de spelade 2002 – samma envetna frenesi – medan Grekland fram till de sista 20 minuternas halvhjärtade semi-forcering var lika bedrövligt livlösa som de var senast i EM 2008.

Jag har hela tiden tippat att Sydkorea blir laget som tillsammans med Argentina går vidare från den här gruppen, och jag ser ju sannerligen ingen anledning att ändra mig efter det här.

***

Det är ingen överdrift att påstå att Ji-Sung Park är en spelare i världsklass. Bortanför hans energiska evighetslöpningar har tiden i Manchester United slipat honom till en klok, komplett snidare. Målet kom ju efter en rätt igenom fantastisk aktion, men genomskäraren han slog efter en halvtimme gjorde mig än mer upprymd. För att prata svenska; ekon från Jonas Therns tid.

Jag är dessutom väldigt glad i Boltons otroligt underskattade Chung-Yong Lee – en yngre variant av Park, bara ännu mjukare och elegantare – och Monaco-Park på centern.

Och som om inte det vore nog blev jag ju alldeles fnittrigt förtjust när Kim Jung-Woo valde att göra militärhonnör där alla andra koreaner la handen på hjärtat. Vi har haft en intensiv start på det här mästerskapet, vad gäller nationalsångsestetik.

/Erik Niva