Kamerun har varit VM:s mest dysfunktionella lag. Inget annat omklädningsrum är lika svårmanövrerat, ingen dagsform lika beroende av spelarnas attityd och humör.

I praktiken har den så kallade 1984-gruppen – som fått namnet av tröjnumren hos Kameni, Eto’o, Geremi och Song – basat över Kameruns landslag. I premiären var tre av dem petade, och Eto’o utskuffad på en obekväm högerkant. Tjurigheten smittade ner hela laget, som helt enkelt inte brydde sig i matchen mot Japan.

Under veckan som gått har förbundskaptenen Paul Le Guen fått veta vilka som bestämmer. Inför Danmarks-matchen var i stort sett alla ändringar som truppens rutinerade och etablerade spelare krävt offentligt under veckan också genomförda. De hade fått som de ville – och sent om sider bestämde de sig också för att ta i.

Tydligast märktes skillnaden – som den alltid gör – på Samuel Eto’o. I tidningen idag skrev jag om hans pågående bråk med Roger Milla, om hur han söker uppskattning genom att hota att sluta spela i landslaget – men redan när han vrålade ur sig Kameruns nationalsång syntes det att det här var en kväll då han tänkte spela på riktigt.

Det här skulle bli ett möte mellan ett rationellt och ett yvigt lag, något som gav en väldigt svängig och levande fotbollsmatch.

Kamerun inledde med en ursinnigt hög press som konfunderade Danmark. Den tänkte uppspelsdirigenten Christian Poulsen blev ofta omedelbart omringad av forecheckande motståndare, och det var också en sådan situation som föranledde matchens första mål. Poulsen gjorde givetvis ett grovt misstag i den situationen, men slogs under första halvtimmen med fyra kameruanska innermittfältare, med enbart en alibispelande Martin Jörgensen till sin hjälp.

Matchbilden vände inte förrän danskarna insåg att det ursinniga presspelet som mötte dem var oorganiserat – skötte man bara förstapassningen var det ganska enkelt att manövrera sig ur – och förstod att spelytorna som fanns låg utanför motståndarnas diamantmittfält. Fick bara danskarna ut bollen på kanterna kunde de få överlägen både framför och bakom ytterbackarna, i synnerhet gentemot en sedvanligt försvarsslö Benoît Assou-Ekotto, vars positionsmissar föregick båda de danska målen.

I paus rättade danskarna till det som varit fel med deras spel – satte in Daniel Jensen för att jämna ut innermittfältet – medan Kamerun inte hade någon metodik att falla tillbaka på när de inte längre orkade forcera lite hårt. Den här matchen tappade de inte på grund av de inte ville, utan för att de inte kunde, för att de slösat bort alldeles för mycket förberedelsetid på käbbel och prestigekamper. De har inte hunnit utveckla någon fungerande modell, utan saknar helt enkelt grundspel.

De var såklart inte ofarliga när de forcerade vilt på slutet, men de var okoordinerade. De anföll på chans, utifrån egna individuella initiativ. Hade de kvitterat hade det varit en slump.

De har varit VM:s mest dysfunktionella lag – och nu är de också det första laget som är formellt utslaget ur turneringen.

Danmark lever vidare för att slåss ännu en dag. På torsdag möter de ett Japan, som med sin hyperorganisation på många sätt är Kameruns motsats. De gör det i en direkt avgörande match som de – på grund av det extra baklängsmålet mot Holland – måste vinna. Utan Simon Kjaer.

De kan klara av det. Det är långtifrån säkert att de gör det.

/Erik Niva