Idrott är i princip det enda som kan rulla in mig i nån form av flaggviftande nationalism som jag i alla andra sammanhang har väldigt, väldigt svårt för.
Man hejar ju på Sverige.
Man tycker ju om Sanna Kallur.

Alltså hoppar man på ett tåg vars högsta slutmål är att se sitt ställföreträdande jag (som kanske heter Ibrahimović eller Kalla eller nåt) stå och vibrera lite lätt inför nationalsången och flaggan, som en av många svenskar.

(Till saken, Bank. Sverige är väl för helvete inte med i VM)

Jo, alltså, jag skrev ju inför VM om oriundi-fenomenet, spelare som naturaliseras och byter landslag. Jag skrev då om Portugal och deras brasilianska centrallinje med Pepe, Deco och Liédson. Alla tre gjorde alla rätt när de pratade om sitt nya, portugisiska medborgarskap. De kommer alltid att vara brasilianare, sa de, men de älskar Portugal och kan sjunga nationalsången. Man förstod att tonträffen i de där uttalandena var viktig.

(Men Bank, det var Slovakien–Paraguay du skulle skriva om)

Jo, just det. Ni kanske känner till att Paraguay inte bara tränas av en argentinare, utan att de också har tre spelare i VM-truppen som vuxit upp i argentina. Jonathan Santana och Nestor Ortigoza satt på bänken i dag, Lucas Barrios (som blev paraguayan i mars i år) spelade från start. Alla tre har en paraguayansk förälder. I veckan bad argentinska journalister en av dem, Santana, att berätta hur han kände inför det här med nationell tillhörighet.

Santana är född och uppväxt i Buenos Aires. Han har aldrig bott i Paraguay, han har aldrig spelat för en paraguayansk klubb. Så han talade sanning:
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag kände mig paraguayansk, sa han.
Och rev därigenom hela chimären (flaggorna, nationalsången, den lätta vibrationen). De senaste dagarna har den hitresta paraguayanska pressen ställt honom mot väggen så det står härliga till.
Vill man ha landslagsspelare som inte känner rätt? Ska vi verkligen dra skynket från det sista som får oss att ställa oss på led bakom en rätt anakronistisk nationaltanke?

Det där var en fråga före avspark.
Efter fanns det andra.
Martino hade vridit sitt lag ett varv jämfört med premiären mot Italien. Då skrev jag att de inget hade ”utom sin defensiva korrekthet och sin offensiva fysik”. Nu ville de mer. Ut med mittfältaren Torres, in med anfallaren Roque Santa-Cruz, och så press med tre mer eller mindre renodlade forwards, som han gjorde i kvalet mot Brasilien.

Fys-monstren Barrios och Roque pressade ner Slovakiens backlinje, illern Valdés rusade runt som han ville i ytan som öppnade sig, och Paraguay tvingade ner Slovakien på knä. Ganska länge satt jag och saknade ett moment – när de hade tryckt ner Skrtel och kompani en bit, och när Valdés hade gjort sin löpning… så hände inget mer. Det kom ingen nästa löpning. Deras innertrea med Victor Caceres, Riveros och Vera var lite för försiktiga, tillbakadragna.
Tyckte jag.
Sen gjorde Vera exakt precis en sån löpning, när försvaret stannat upp, fick ett stick från Barrios och petade in bollen i mål. Ett par minuter senare stötte Vera igen, pressade fram ett slovakiskt misstag och spelade fram Roque till ett friläge. De hade hittat nyckeln.

Weiss blåste lite liv i Slovakien efter paus, skickade upp dem i en högre press – men Paraguay var både smarta och skickliga nog för att spela runt den, och när Riveros fick smälla in en andraboll efter frispark i slutminuterna var matchen slut.
2–0, Paraguay upp på fyra poäng. Över till dig, Mister Lippi.
•••
Extraspår:
•Miroslav Stoch fick bara ett par minuter idag. För första gången noterade jag att han har Totti-ögon, såna där som är halvslutna även när de är öppna.
•Jag blir alltmer förtjust i Victor Caceres. Elak, strategiskt klok, inte ett dugg exhibitionistisk. Någon som vet varför han inte köpts över till Europa?
•Bonet och Morel är ju alldeles lysande ytterbacksnamn.
•Slovakien? Nä. Bara bleka idag. Kommer inte att sakna dem – inte ens Hamsik – ett dugg. /Simon Bank