Ja, det här var ju ett test.

När Takeshi Okada tog sitt landslag med sig till Sydafrika visste han ett par saker. Han visste att han skulle sluta som förbundskapten efter VM, för att åka hem och ”vara bonde”. Han visste att knappt en människa i Japan skulle sakna honom. Och han visste att det inte fanns en japan som förväntade sig något annat än ett misslyckande – i bästa fall hederssamt – i den här turneringen.

Så fick Mr Okada en fråga om vad han själv trodde.
– Vi går till semifinal, svarade han.

Och… well, han kommer ju inte att få rätt – men han kommer att få mindre fel än vad många trodde. Efter två matcher skulle jag uppskatta att Japan spelat anfallsfotboll i ungefär 45 sekunder, och där handlar precis allt om Matsui och Honda. Jag har sett Matsui ett par gånger i vinter, och han har varit den ende som spelat fotboll i det på alla sätt osympatiska och värdelösa Grenoble. CSKA-Honda är en superstar som kan oroa vilket försvar som helst. Om någon av dem har bollen anfaller Japan, om de får en frispark på offensiv planhalva kliver Tulio upp för att nicka. Annars försvarar de.

Och de har gjort det fantastiskt bra.

Holland spelade rollen som Spanien idag, Japan var Schweiz. Första halvlek låg bollinnehavet mestadels på 75–25, men de Oranje hade oerhört svårt att ens komma inom skottavstånd.

Det här var en utmaning, precis som Serbien var en utmaning för Tyskland, Schweiz var det för Spanien och Uruguay kommer att vara det för Mexiko.
Ett lag sjunker hem, gör allt rätt, och kräver något extra av de offensivt ambitiösa.

I Eredivisie är det lagstiftat mot den sortens defensiv. Man spelar inte så. Man kan komma undan med att röka hasch på holländska arenor, men man kommer inte undan med att inte vilja spela anfallsfotboll.
Men strunt samma, Hollands landslag spelar inte i Eredivisie, är de världsmästarmaterial så ska de klara av sånt här.
De Jong gick hem och länkade uppspel, van der Wiel försökte fylla på så gott det gick på kanten, Kuijt sprang och stångades, och Sneijder och van der Vaart rörde knappt bollen.

Japan var mer metodiskt än Schweiz i sin defensiv – eller så var möjligen Holland mindre rörligt än Spanien – och behövde inga heroiska dödstacklingar eller ruscher för att freda sig. De bara stod rätt. Honda arbetade hem för att skydda sitt mittfält, mittfältet sjönk för att skydda sitt försvar, backlinjen sjönk för att skydda sin målvakt.

– Holländarna tror att deras styrka är anfallsspelet, så vi måste störa dem och frustrera dem, sa den japanske sexan Yuki Abe före matchen.
Sen gick han ut och var en fullkomligt lysande frustrerande mittfältsgeneral. Abe stod i mitten och samlade upp, medan hans fyra assistenter stötte ut och pressade den holländare som råkade ha bollen.
Holland såg ut som ett Spanien med sämre pigment och säme bolltempo. När gentlemannen van Marwijk stängde dörren till omklädningsrummet i paus var det precis som han sa att det var mot Danmark:
– Vi ville spela vacker fotboll, men vi tappade bollen hela tiden.

Holland hade två vägar att gå i andra halvlek. Antingen skulle van Marwijk uppfinna en Plan B som Holland aldrig riktigt tyckt sig behöva. Eller så skulle någon kliva fram och bryta dödläget, en ledare, en briljant.

Yuki Abe sa en sak till i den där intervjun före matchen:
– Sneijder kommer att vara överallt för att försöka få tag på bollen.

I 52 minuter hade Japan koll på Sneijder, i 52 minuter sprang Holland runt och saknade Arjen Robbens individuella dörröppnaregenskaper.

Sen fick Sneijder bollen.

Skottet på en lös andraboll från 16 meter var inte ett dugg märkvärdigt, Kawashimas ingripande rent undermåligt – men det var inte en slump att det var gamle briljante partyprissen Whiskey Sneijder som på Hollands tredje (!) skott på mål skickade in 1–0.

Sådana där små saker (målet, inte Whiskey) avgör vilka spelare som spelar vilka roller i ett VM.

Holland var stora delar av matchen ett grått, uddlöst, långsamt, livlöst bollrullarkollektiv idag, och när det gäller just dem tror jag inte ett dugg på teoremet om seg start-bra VM. Holland är inte Italien.

När de väl gjort målet fick Japan initiativet gratis och det blev lite mindre kompakt och låst – men de orange vann och det var en vinnare som ordnade det. van Persie missade sitt frilägen, Huntelaar sitt. Inte Sneijder. Sånt ska verkligen inte underskattas.

Ett bra resultat för Danmark var det också, nu åker vi till Pretoria och ser vad de kan göra med det.

/Simon Bank