Spelare, gamla spelare, spelarfack, förbund, domare, gamla domare, tränare, journalister och till och med Erik Niva.

Vi har tillbringat det senaste dygnet i en målkamera-bubbla, där alla fått säga sitt.

Jag också, men de senaste timmarna har jag gått runt och funderat på någon som formulerat det här, med domare och deras roll, bäst av alla. För en kvart sen trillade poletten ner: Michel Serres, fransk filosof, etiker och teknikkritiker.

I Frankrike är det snarare regel än undantag att man blandar in filosofer när stora sporthändelser ska diskuteras. Ibland blir det bara pajaskonster av det, men ibland blir det rätt lyckat (har ni tid över så läs gärna in er på Olivier Pourriols utläggningar efter Thierry Henrys hands mot Irland, han använder Platon och Bill Clinton för att förklara skillnaden på Henry och Maradona, på ett lysande sätt).

Hur som helst. Häromåret kom det ut en antologi med namnet Parlons Sport, Låt oss tala om sport, där l’Équipe-redaktören Benoît Heimermann samlat ihop ett knippe intervjuer han gjort med intellektuella, konstnärer och filmare om sport, däribland Michel Serres. Kan ni er franska så rekommenderar jag ett att köpa den, om inte annat så för intervjun med en löddrig Woody Allen.

Äh, vi tar det som ett stickspår innan vi går vidare (ni får ha överseende med att jag berättar anekdoten fritt ur minnet, jag har inte boken med mig och det är ett år sen som jag läste den):

Heimermann har bokat tid med Woody Allen mitt under brinnande Cannes-festival. Han ska träffa honom i en svit, och han har fått en av dagens sista intervjutimmar. Heimermann väntar i sviten, lätt nervös får man anta, när Mr Allen kommer in och ser allmänt, allenskt kvetchig ut.
– Jo, säger Heimermann, jag tänkte att vi skulle prata lite om baseball.

Woody Allen vänder sig om, suckar demonstrativt, går och ställer sig och tittar ut genom fönstret och bjuder på ett par evighetslånga tysta sekunder. Sen utbrister han, som en man som just fått luft:
– THANK GOD!

Så har de ett fantastiskt samtal om Woodys barndom i Brooklyn, hans relation till gatornas lekar och de stora arenornas baseball-dramaturgi. Mycket underhållande.

Ja, till saken.

En annan av intervjuerna i den där bolen gör Heimermann alltså med Michel Serres. Jag har känslan av att Serres egentligen är en rugbyman, men han är hemma i fotbollsterminologin också.

Och han pratar om ett filosofiskt felslut i fotbollen. Eftersom jag hittat den här radiointervjun på nätet (den gjordes i samband med Henrys hands mot Irland) så kan jag citera fritt med den som stöd, han säger ungefär samma saker i boken:
– Det finns ett uttryck: Marquer le but (att göra mål), men det är inte anfallaren eller backen som gör mål. Att göra mål är inte att slå in bollen i mål.

Nähä. Så vem är det som gör mål, då?
– Det är domaren som gör mål!

Serres pratar om juridiken på fotbollsplanen, domaren som umpire och referee, den som skyddar spelarna från våld och ser till att lagarna följs. Det unika med fotbollsdomaren är han aldrig – nästan – ångrar sig.

Och varför gör han inte det? Varför ändrar han aldrig sina beslut?
– Hur kan man förklara att han aldrig gör det? Parce que il est infaillible. Helt enkelt eftersom han är ofelbar.

I rugby kan en domare få stöd av tv-bilder. Inte i fotboll. För myten om domarens juridiska envälde måste skyddas. Inte ens när han gör fel gör han fel.
Om vi nu har emotionella, ekonomiska och rättvisetekniska skäl att ge domarna stöd när de behöver det som mest så har vi alltså också filosofiska.

Låt domaren ha fel, låt spelarna göra mål.

Äh, snart är det match igen. Vi har inte tid att sitta här och filosofera.

/Simon Bank