När det regnar så öser det ner. Fråga El Pipita. I veckan så förlängde den välartade, väluppfostrade målkleptomanen Gonzalo Higuaín kontraktet med Real Madrid (vilket mer var ett sundhetsbevis för klubben än för honom själv), och idag gjorde han hattrick i VM. Good on him.

Men att lill-pipan kan göra mål visste vi ju. Dagens nya domar ser ut så här:

Messi är på riktigt. Sydkorea är en fejk. Argentina väntar vi med.

Man behöver inte ens ha följt Lionel Messi särskilt noggrant det senaste året för att märka att något hänt med honom. Jag vet inte om det är guldbollen och allt som följde efter den, eller om det är något annat, men han har vuxit. Den nästan katatoniskt inbundne, bleke pojken har kommit ut ur sitt skal. Han gillar fortfarande inte sport, han är fortfarande en provocerande enkel personlighet som gillar att spela lite pingis, att hänga med Facha (sin boxerhund), lyssna på lite musik, vara hemma med familjen, slänga på en asado med vännerna.

När France Football delade ut sitt pris satte de en lite märklig rubrik för att fira planetens bäste:

ANTISTAR. Anti-stjärnan.

Sen, gradvis, har han blivit något annat, en kille som inte är rädd för att gå ut inför ett fullsatt Camp Nou och hålla tal – och jag är övertygad om att den metamorfosen är vital för det vi ser på planen nu. En spelare som får guldnycklarna och ett lands vikt av Diego Maradona – och tar det ansvaret.

Jo, han spelar fortfarande lite för mycket för sig själv. Nej, han har fortfarande inte gjort mål. Jo, det var mest i första halvlek som han glänste.

Men nu när Seba Veron saknades blev det ännu tydligare att han är hela den offensiva motorn i det här laget, bakifrån och fram. Som Maradona ville ha det.

Argentina gjorde en bättre match mot ett försiktigare lag. Di Maria började den här matchen med en lyckad dribblingsräd – och visade att han är en spelare som behöver den sortens matchöppning för att växa. Higuaín fick äntligen göra mål och mål och mål, och det kan betyda mycket för honom framöver.

Sydkorea var en besvikelse. Under Hiddink-åren sprang de mer i hög fart än något annat lag i världen. Mot ett negativt Grekland vann de utan att behöva springa särskilt mycket – och idag brydde de sig inte om att göra det. De gick hem och ställde sig, och hoppades att det skulle räcka att bryta en gång vart femte minut och skicka upp bollen till Chu Young Park. När de bestämde sig för att flytta upp lite mer folk efter paus blev de bättre, men det var fortfarande ett återfall i det gamla Korea, de som inte vågar spela sin fotboll när de lämnat Asien.

Måldramaturgin?

1. My Man Chu Young-Park (han hade ett IQ på 150 som 16-åring, låg på fotbollsläger i Brasilien i ett helt år, tycker om att förstå världen runt omkring sig, och har varit underbar i Monaco – jag skulle vilja att han gifte sig med min dotter. Jag skulle också vilja ha en dotter) snubblade in ett frisparksinlägg i eget mål efter en kvart.
2. Maxi Rodriguez chippar in ett inlägg, Burdisso förlänger det – och Higuaín nickar in i öppet mål. Målhjälte: En briljant linjeman som inte vinkar.
3. Demichelis ger bort bollen som siste man i första halvleks sista sekund. Chungyong Lee gör 2–1.
4. Messi väggar sig igenom till ett stolpskott, och Higuaín rakar in returen.
5. Messi lägger ut på Kun, son sätter bollen på Higuaíns huvud. Enkelt 4–1. 

På det hela taget en lite för långsam fotbollsmatch, som visade ett par småproblem för Argentinas och ett stort för Sydkorea.

Småproblemen? Di Maria, Messi och Tevez kliver ibland på varandra när de möter boll. Gutierrez som ska vara både back och mittfältare blir oftast varken eller. Walter Samuels lårsträckning. Att de tänker vinna VM med Gabi Heinze som uppspelsväg tre gånger av fyra. Och så mittlåset då.

Sydkorea? Det är klart att de kan krångla sig vidare från gruppen, men så länge som de inte är mer aggressiva och självsäkra än så här så vet jag inte vad de ska vidare och göra.

•••

I övrigt?

/Simon Bank