Egentligen var det väl en saga för bra för att vara sann, ett manus för orealistiskt för att kunna accepteras.

Det hade tagit VM-spektaklet åttio år att rulla över fyra kontinenter för att komma fram till Soccer City. För Siphiwe ”Shabba” Tshabalala hade vägen däremot varit ungefär tio minuter och några tvärgator lång.

Han kommer precis just härifrån, från det ökända Soweto dit Soccer City sänkts ner som ett utomjordiskt rymdskepp från den främmande galax där Fifa håller till. Han lärde sig sparka boll i de här gathörnen, spelar fortfarande för populära Soweto-klubben Kaizer Chiefs.

Såklart att det var han som skulle kickstarta det här monumentalmästerskapet med en vänsterslägga som fick tiden att stanna.

Hade han fått bli matchhjälte hade det döpts gator och torg till hans ära nere i Soweto, men nä – någonstans var det som om till och med fotbollsgudarna kände att det fick finnas en gräns för hur mycket det tänkte låta verkligheten överträffa dikten.

Rafa Márquez var en av tre spelare som blev fria efter en misslyckad push-up. Inga problem att raka in kvitteringen, och inga möjligheter att hävda något annat än att det var välförtjänt.

Mexiko ägde drygt två tredjedelar av den här matchen. De var bättre på att skapa flexibilitet i sin formation – spelare droppade mellan linjerna och skapade numerära överlägen över i stort sett hela planen – bättre på att hantera bollen. I jämförelse var Sydafrika långt mycket trögare, stelare – och därtill sämre på basorganisationen. Flera, flera gånger hade försvaret gått bort sig i de mest elementära momenten vid fasta situationer.

Utjämningsmålet var en logisk följd av en fundamental försvarsbrist hos hemmalaget, och även om det var kaptenen Aaron Mokoena som gjorde bort sig i ögonblicket är det förbundskaptenen Carlos Alberto Parreira som måste ta ansvaret.

***

Sydafrika hade sina ögonblick när de utnyttjade sin fysik, vann bollen i rätt lägen och därefter ställde om snabbt och rakt. Men totalt? Mer entusiasm än kvalitet. Ska de ta sig vidare ur den här gruppen kan de inte fortsätta spela såhär.

Stolpskottet på slutet? Ännu ett exempel på att fotbollsgudarna kände att det fick lov att finnas någon maxnivå för hur tokiga de fick lov att vara.

***

Övriga noteringar:

* Jag är såklart besviken på att mexikanerna övergivit sin gamla vinkelarmade krigarpose i samband med nationalsången.

* Sju spelare i den sydafrikanska startelvan kommer från den lokala ligan, som är lite underskattad i Europa. Budgetmässigt är den någonstans mellan den sjunde till tionde största ligan i världen, beroende på vilka siffror du tror på. Mexiko startade å sin sida med tre klubblösa spelare.

* Tills han tröttnade runt timmen såg Gio dos Santos ut att ha vuxit ut till den spelare som först Barcelona, sedan Tottenham och därefter Galatasaray alltid hoppats på att han ska kunna bli.

/Erik Niva