Ska jag berätta för er vad som är skillnaden mellan bra och dåliga fotbollsspelare, bra och dåliga fotbollslag? Jag kan göra det eftersom Joachim Löw definierade det för mig.

0,9 sekunder.

När Jogi Löw och Jürgen Klinsmann fick uppdraget att revitalisera det tyska landslaget för sex år sedan gjorde de mätningar som visade att det i genomsnitt tog 2,8 sekunder från det att en tysk spelare fick bollen tills det att han passade den vidare. När jag träffade Löw i Frankfurt inför EM 2008 förkunnade han stolt att den siffran då var nere i 1,8 sekunder.

Jag misstänker att han nu pressat ner sitt landslag ytterligare någon tiondel – men där har ni det. Det är den där förmågan att snabbt släppa bollen vidare som ger det här flytande, tempostarka anfallsspelet, som kontrast till bland annat Englands tröga offensiv.

Löpningarna utan boll är naturligtvis en förutsättning för att det här spelet ska fungera, men enligt Löw själv är det ägget snarare än hönan. Först och främst måste det präntas in i huvudet att bollen ska släppas vidare – snabbt – för att inte de där löpningarna väldigt snabbt ska bedömas som för jobbiga att göra.

Anyhow, some things change, but others stay the same.

På många sätt är ju det här ett helt nytt Tyskland – nya namn, nya bakgrunder, nya spelartyper och ett helt nytt spelsätt gentemot tiden före 2004 – men kvar finns samma skoningslösa effektivitet och samma Miroslav Klose. Även om han kunde – borde – ha gjort fem mål så förkroppsligade han återigen den här fantastiska tyska förmågan att höja sig när det väl gäller, att växa snarare än krympa i landslagströjan.

I samma kategori hittar vi ju hans polska kompis Lukas Podolski, som konsekvent är en baby i Bundesliga och en gammeldags skarprättare i Die Nationalmannschaft. Och som apropå ingenting ser ut som Pontus Wernbloom.

Sami Khedira ser förresten ut som Milan Baroš, och var en av fyra tyskar som var med och vann U21-EM i Sverige förra sommaren. Ytterligare två av kvällens startspelare – Thomas Müller och Holger Badstuber – hade åldern inne för att spela, men bedömdes inte platsa.

Allra bäst av de unga var förstås underbare Mesut Özil, som hittar de luckor som ingen annan ser i både löpningar och passningsspel. Han filmade uselt och saknade ett mål, vilket var det enda som hindrade honom från en ren femplusinsats.

Den tyska fotbollsframtiden är så ljus att de borde bära svetsglasögon, på både lång och kort sikt. Alla turneringsresultat tyder på Tyskland har Europas klart bästa spelare i ålderskategorin 18-24 år, men innan de hinner börja dominera fullständigt så ska det här världsmästerskapet spelas av.

Tyskland vinner ju ingen turnering tack vare 4-0 på ett föråldrat Australien klädda i rugybtröjor, men de la ner en intentionsmarkör som var långt mycket tydligare än något några andra visat upp under turneringens tre första dagar.

Dom kommer att vara där eller någonstans i närheten när det drar ihop sig om en knapp månad.

***

Ett sorgligt Australien förtjänar egentligen inte ens att jag drar den här lansen för dem – jag vet ju att det finns en häpnadsväckande stor andel människor där ute som tycker att alla avblåsningar berättigar kort av valfri färg – men utvisningen på Tim Cahill var naturligtvis en obegriplig överreaktion från domaren.

/Erik Niva