Det börjar bli en vana. En bit in på ett VM sätter man sig på en läktare för att se Sven-Göran Eriksson ta farväl.

I Gelsenkirchen för fyra år sedan tog han England till en förlust mot Portugal och de egna demonerna (Wayne Rooneys individuella psykologi, Englands kollektiva straffobi). Den här gången tog han Elfenbenskusten till en, på sätt och vis, förlust mot Portugal och den egna ineffektiviteten.

Det hade ju nämligen kunnat gå vägen, det här.

Nio mål… vi pratade från början om ett mirakel, efter ett tag om en konkret möjlighet, och efteråt ska vi prata om ett misslyckande. Den enklaste förklaringen till att ett grundkompetent och urstarkt ivorianskt lag har spelat färdigt är förmodligen lottningen. Inte gruppen i sig, utan spelordningen. Oavgjort var ett helt logiskt resultat mellan vice-pretendenterna i gruppen, och Portugal fick förmånen att möta ett dött Brasilien med blicken på slutspelet – medan Elfenbenskusten fick nackdelen att möta ett levande Brasilien med blicken på bollen.

Men misslyckandet ligger, bisarrt nog, i att de inte förmådda sätta press på Portugal idag. De kunde gjort fem mål före paus, utan vidare. Hade de trott mer på projektet och kopplat på alla motorer hade de kört precis rakt över ett… inte demoraliserat, men avstängd koreanskt lag.

Folkrepubliken kom med sitt fembackslinje igen, med Jong Tae Se som enda anfallsmål och Hong som enda väg dit.

De hade inte ett dugg att komma med. Elfenbenskusten tryckte upp sitt 4-3-3, med lille Boka som ny vänsterback, och varje gång de bestämde sig för att skruva upp frenesin, farten, fysiken ett halvt hack så fick de en öppen målchans.

Keita var fri efter en halvminut, Gervinho rullade en boll längsmed mållinjen efter tio, Yaya Touré rullade in 1–0, Romaric returnickade in 2–0, det hade gått 20 minuter och elefanterna hade 8–0 i skott på mål. Hade de skickat in i alla fall hälften av skotten – vilket de borde gjort – hade det skickat en elchock ner till Carlos Queiroz i Durban, och gud vet vad Portugal hade gjort med den nervositeten.

Normalt hade man kunnat hänga det här på Svennis axlar, en av de svagheter hans lag ofta har är en sorts kontrollerad blodfattighet som inte gör sig för vilda anstormningar – men idag fanns alla nycklar ute på planen. Det var spelarna som inte förmådde vrida om dem tillräckligt hårt. Det hände flera gånger att Drogba plockade ner bollen i bra lägen runt straffområdet – utan att ha någon djupledsstörtande polare att pricka därinne.

Nu blev det aldrig riktigt darrigt. Inte i Durban, inte här i Nelspruit heller. Portugal hängde i och kunde koncentrera sig på att spela för gruppseger (jag tittade med ett kvarts öga, Raúl Meireles hade ett halvöppet mål, andra halvleks bästa chans innan matchen la sig och självdog), Dungas trillande med trupptombolan lyckades, och Elfenbenskusten fortsatte missa en handfull solklara målchanser innan de spikade 3–0.

Brasilien går mot grupptvåan i grupp H, Portugal mot gruppettan. Nordkorea åker hem till gud vet vad, Elfenbenskusten tar semester.

I andra halvlek hade någon i Nelspruit-trakten bestämt sig för att tända eld på något stort, så mot slutet satt vi mest och försökte se genom röken som välde in över den här strama men smart ritade arenan. Det började bli lite småkallt i luften, och Sven-Göran Eriksson hade – hur man än vrider och vänder på det – misslyckats med det han anställdes för.

Den här magiska generationen ivorianer kommer aldrig att göra något stort VM i sina karriärer.

En bättre möjlighet än den här kunde de faktiskt inte få, men de missade den chansen också.

/Simon Bank