Och så har vi kommit fram till prisutdelningen i kategorierna ”VM:s största besvikelse”, ”VM:s mest pressade stjärna”, ”VM:s märkligaste laguttagning” och ”VM:s mest dysfunktionella grupp”.
Och priset går till…
…Kamerun! 

Det här skulle vara deras VM, Samuel Eto’os VM. De hade lärt sig av de skandalösa förberedelserna före Japan-VM, då de strejkade bort en träningsvecka och hade researrangemang som hämtade från tågluffarens guide till galaxen. Nu var det Afrika, spel i Sydafrika där de har så många sympatisörer, och allt med en lagkapten som kom direkt från en trippelsäsong med Inter.

Det var antingen så. Eller så skulle vi lyssna på de andra signalerna, de där om en Milla-kritiserad Eto’o i konflikt-läge, redo för krig mot världen. De där signalerna vi såg när han sparkade ner Duda häromveckan och fick sitt andra gula kort på en minut. De kamerunska rapporterna om att Le Guen gett alla nycklar till Eto’o och därigenom tappat omklädningsrummet till strider och gruppbildningar?

Tja, idag kom bevisföremål 1A. Och det såg inte bra ut.

Le Guen höll Emana utanför laget. Okej, han har inte haft någon av sina bättre säsonger. Han petade världsmålvakten Kameni, som varit etta i sju år, för medelmåttan Souleymanou. Och han satte mittfältsmotorn Alexandre Song, som sägs vara den som protesterat hårdast mot Eto’os envälde, på bänken.

Kamerun hade kunnat resa sig som lag eller lägga sig som något annat. Och något lag såg vi aldrig till. De anföll med ett block, försvarade med ett annat, och spelade inget som liknar fotboll.

Japan gjorde precis det jag skrev om efter Englands-matchen, var löpvilliga (de sprang i snitt 340 meter mer än varje Kamerun-spelare före paus, nästan fyra hela vändor från straffområde till straffområde) och flyttade över i defensiven.

Japan är ett väldigt välorganiserat, hårdjobbande lag. Man måste spela bort dem, och Kamerun hade ingen som kunde bygga broar från backlinje till Eto’o. Till slut föll Eto’o in i gamla synder, och vandrade 50 meter hemåt för att försöka slå Japan helt på egen hand.

Precis före paus kom 1–0, på ett av få vettiga japanska anfall. Le Guen använde för andra gången (första var i träningsmatchen mot Italien i våras) Stéphane Mbia som högerback, och fick betala för det. Man kan spela folk på ovana positioner, men det blir ofta problem när man spelar kantspelare i mitten eller tvärtom. Mbia är en central spelare vecka ut och vecka in i Marseille, så när Matsui slog ett inlägg slog han på autopiloten och klev in som mittback.

Bollen seglade över honom, och Honda – Japans enda riktiga klasspelare nu när Nakamura varit skadad – skickade in bollen i mål.
Mbia hade ett mördarskott i kryssribban med ett par minuter kvar, men Kamerun klarade aldrig att bli tillräckligt mycket lag för att komma tillbaka, och idag är Paul Le Guen en pressad man i Kamerun.

1–0. Japan är svåra att slå, Kamerun slog sig själva den här gången också.

•••

Men – det fanns i alla fall en man att lita på i Kamerun.

Renässansgeniet Benoît Assou-Ekotto lallade runt med en frisyr från helvetet, hiphop-häng på shortsen och tvättrådslappen hängande över häcken. So Bobby Moore-ish.