Sällan blir väl ett tröstmål så klassiskt.

Hittills har det mest varit misstag som satt sig, men ikväll bjöd VM 2010 på två ögonblick av en annan karaktär, såna där som mycket väl kan platsa nästa gång vi gör en sån där Mundial Moments-nedräkning.

För det första: Nordkoreas nationalsång spelas och Jong Tae-Se storgråter. Han har gjort det förr, den Japan-födde killen vars ”Folkets Rooney”-smeknamn redan hunnit tjatas ut – men aldrig på ett så här storvulet symbolsätt.

För det andra: Ji Yun-Nam pangar in en reducering när Nordkorea vägrar inse att matchen är avgjord, när alla andra VM-lag nöjt sig med att veckla ihop sig själva och spela av matchen.

Det hör inte till vanligheterna att man är mer nyfiken på motståndarna när Brasilien spelar VM-premiär, men så var definitivt för mig ikväll. Och vad fick jag då se av det där landslaget som vi minsann ska kalla för Den Demokratiska Folkrepubliken Korea?! Jo, ett sympatiskt lag, oerhört lätt att tycka om med sin entusiasm och sitt uppoffrande hyperslit.

En lite ovanlig 5-3-2-uppställning fungerade riktigt fint. Koreanerna drog ner ytterligare en mittfältare för att täppa igen ytan framför de tre innerbackarna, och länge verkade Brasilien sakna vapen för att ta sig igenom den stora fosterländska muren. Vägen fram till offensivt straffområde var förstås lång för de rödklädda. Ändå slängde de inte bara undan bollen när de fick tag i den, utan vårdade den riktigt fint, slog sällan en passning fel.

Sett över hela elvan är laget inte tillräckligt fysiskt kraftfullt, men nordkoreanerna ska ha all heder av sin genomgående insats och sin totalvägran att lägga sig ner och dö när brassarna fick in sina mål. Själv gillade jag i synnerhet två av mittbackarna – den demonstrativt tappre Pak Chol-Jin och den spelkloke Ri Kwang-Chon – samt påhittige mittfältaren Pak Nam-Chol. ”Folkets Rooney”? Nä, jag fattar ju att folk fastnar för honom – men lite teatralisk för mig.

Åsså de där gulgröna figurerna… Äh, det går inte att klaga på dem. Brasilien tenderar att starta turneringar halvknackigt, och de gjorde väl vad som krävdes. Dunga har revitaliserat det här landslaget, men paradoxalt nog var det här en kväll då det kanske passat bättre med en lite större andel av den där glamourskiten.

Nordkoreas planhalva var så stängd att det inte spelade någon större roll hur brassarna spelade; de hade ändå ståt mot ett samlat försvar när de närmade sig straffområdet. Och då behövs de där ögonblicken av individuell briljans som en Ronaldinho, en Adriano, en Pato eller en original-Ronaldo kunde plocka fram – de där momenten som det inte finns så många kvar av i svettens och det hårda arbetets Brasilien.

Vi fick två. Vi fick Maicons yttersida från kortlinjen och Robinhos vinkelpass till Elano – and that was the game.

Brasiliens styrka kommer att visa sig tydligare när de spelar mot lag som tycker sig vara mer jämnstarka med dem, men jag är inte alls säker på att de tar nio poäng i den här gruppen.

Och jag är för den delen inte alls övertygad om att Nordkorea slutar tomhända.

/Erik Niva