29 juni 2008!
29 juni 2010?
Jo, då har vi kommit dithän att Spanien avgör matcher genom att plocka av en ledsen, rådjursögd, likblek Nando Torres som varit en del av problemet och inte lösningen.

Det här var ju en rätt dum fotbollsmatch, rätt länge.

Portugal ville inte särskilt mycket, Spanien kunde inte särskilt mycket. Det var flaskhalsfotboll, definierad av av båda lagen centrerade sina mittfält och spelade brett med sina anfall. Alltså blev det en match där fyra ytterbackar (Ramos och Coentrão mest, såklart) körde f1-bil upp och ner för sina kanter, medan passningsspelet lämnades åt dem som inte är särskilt bra på att spela klapp-klapp på små ytor. Xabi Alonso, Sergio Busquets. Många tics, lite tiki-taka.

Innan det där mönstret riktigt hade satt sig fick Cristiano Ronaldo utrymme för att bryta sig loss och hitta på saker, men efter första 20 gick han mest runt och slog frisparkar. 

Portugal fick det förstås jobbigt. De har vunnit fyra av sina 32 senaste matcher mot Spanien, och hade ungefär den sortens mod i sitt spel. Spanien fick det också jobbigt, men det handlade mer om strukturella fel.

Har man Xavi i ett fotbollslag måste man väl ge honom nyckeln till att bygga spelet? Inte låta honom ta över en bit upp på offensiv planhalva? Och när Xavi, eller Iniesta, eller Sergio Ramos, kommit såpass högt upp att det började bli dags att leta efter sistapassning så såg det likadant ut varje gång:

Villa och Torres gick isär, brett, och hjälpte inte varandra. Och de där löpningarna in i och runt straffområdet som man tar för att ställa till oreda (som Müller gör för Tyskland, som RvP gjorde för Robben) kom aldrig.

I en timma var det här en match som kunde gått åt vilket håll som helst. Puyol knälobbade nästan in ett självmål, C-Ron testade Iker Casillas med en fladderfrispark (om inte han håller dem – vem gör det då?), Tiago kanonsköt och Portugal hade sina chanser att stjäla det här.

Sen kom bytet.

Ut med El Niño, hans ledsna ögon och kantpositioneringar. In med Llorente, en tre gånger sämre spelare – men en som gav en riktning åt Spaniens spel, som höll sig närmare mål, som inledde med att störtnicka fram Spaniens bästa chans efter 30 sekunder.

Precis allt förändrades där. Portugals backar blev lite nervösa och sjönk, anfallarna arbetade tillsammans, Xavi och Iniesta fick utrymme för att spela – och när de fick spela sig trygga kunde de också dyka in i straffområdet och ställa till oreda. 

I 60 minuter var det här en kontrollerad, livrädd, kanske fartfylld men ändå steril krampkamp. Sen vände allt med ett byte. Villa sköt utanför efter 62 minuter, och en minut därefter visade Iniesta precis vad Henrik Larsson menar när han säger att ”Iniesta och Xavi, dom har inga höfter”, vred in bollen till Villa som ribbvallar in 1–0.

Del Bosque måste ha våndats en del innan han gjorde bytet, för det körde naturligtvis ner Torres en halvmeter i marken. Om han hoppats att Nando skulle jobba upp sin form med fler och bättre matcher så var det där punkten då han fick släppa den tanken, och visa för Torres att han inte längre hade förtroendet att spela vidare. 

Sista halvtimman var, sett till motstånd och krav, Spaniens bästa hittills i VM (och Portugals värsta, även utan den där frustrationsarmbågen från Ricardo Costa). Det ska bli väldigt intressant att se vilken startelva de går ut med i kvartsfinalen.

/Simon Bank