Och här sitter jag på en läktare och skriver. 

Vuvuzelorna har tystnat, Ellis Park håller på att tömmas och Fernando Torres har för länge sedan troppat av planen mållös. Gissa vilket av de tre påpekandena som är betydelsebärande?

Spanien slår Honduras med 2-0, tar tillbaka greppet om gruppsegern. Ändå sitter man återigen mest här och undrar hur i hela friden de misslyckades med att göra mer av sitt absurda spelövertag. Att matchen fortfarande hade någon form av liv in i slutkvarten var helt bisarrt, att Fernando Torres struntade i att göra mål nästan ännu konstigare.

Det är en kamp mot klockan nu.

Hur bra Spanien än är – och tro mig, de är bra – kan de ju inte fortsätta att behöva trettio målchanser för varje mål de gör. De kan inte släpa runt på en otajmad centerforward som just nu spelar sämre än han gjort på åratal.

Det fanns många anledningar till att Brasilien åkte ur den förra VM-turneringen i förtid, men en av de största var att de var tvungna att bära på två anfallare som saknade matchform. Tanken var ju att Ronaldo och Adriano skulle matcha sig i form, vara som hetast i de turneringens allra sista matcher – men så dags hade ju Brasilien redan fått lov att åka hem.

Det är ju lätt att förklara Fernando Torres formsvacka – han är en spelare som drabbas hårdare av andra när skador tar ifrån honom hans matchrytm – men det gör ju inte situationen mindre besvärlig. Just nu finns det en stor enda anledning till att Spanien är ett mer sårbart lag än under EM för två år sedan, och det är att deras center inte ens är i närheten av att göra mål på tre hundraprocentslägen och ett halvdussin halvchanser.

Hinner du ikapp, Nando?

Men David Villa då? Stod inte han för matchens två grövsta missar? Jovars, men den killen utstrålar just nu självförtroende även när han petar straffar utanför eller sölar bort hattricklägen i slutminuterna. Han fortsätter bara komma tillbaka, hungrig efter mer. Fernando Torres krympte mer och mer för varje matchminut som gick, och det hade inte bara med trötthet att göra.

Lite analys måste jag spara eftersom jag ska skriva den här matchen till tidningen i morgon, men i stort så såg ni ju resten själva. Spanien var som Spanien var, med ett plottermoment avskalat sedan Schweiz-matchen. Det krävs ett långt mycket bättre motstånd eller en långt mycket större tur för att överhuvudtaget komma i närheten av att rubba dem.

Chile är det ena, men behöver också det andra. De kommer att ge det ett rejält jävla försök, och det ska bli så ohyggligt spännande att se hur långt de räcker.

/Erik Niva