Ni kanske har missat det, men Argentina möter Nigeria i morgon. Det är möjligt att det gått er förbi, men den förbundskapten som inte heter Lars Lagerbäck är alltså Diego Maradona.

Tidigare idag åkte jag sex mil tur-och-retur till Pretoria för att höra honom prata i en halvtimme, och det var givetvis värt varenda försenad, fastsittande minut i de där trafikstockningarna.

Jag har ju alltid varit en Diego-man. Tidigare har jag haft lite svårt att rättfärdiga det för mig själv – jag var som allra mest anglofil åren efter Azteca-stadion – men ju äldre jag har blivit, desto lättare har jag haft att förstå varför jag känner som jag gör.

Diego Maradona har ett stort, gott hjärta.

Trots alla meningslösa bråk, alla självdestruktiva idiotier och allt pompöst storhetsvansinne är jag helt och fullt övertygad om det, att han i grund och botten är något så fundamentalt som en bra människa.

För ett par år sedan kom ju ”Maradona By Kusturica”, den här märkliga dokumentärfilmen som till hälften förstörs av att serbiske filmmakaren Emir Kusturica försöker bygga upp sig själv till en lika betydelsefull outsider som Maradona.

Men den andra halvan finns kvar, och bara den rymmer en av de mest brokiga, sorgliga och vackra idrottsfilmer jag någonsin sett.

Maradona pratar öppet och gripande om sitt drogmissbruk och vad det inneburit. Han berättar om sina skuldkänslor, om förtvivlan när hans äldsta dotter ryggat tillbaka när han försökt kyssa henne.
– När min fru Claudia visar mig familjevideos på stunder jag har missat så kan jag bara säga: ”Vilket rövhål jag varit”.

Filmens starkaste scen är filmad på en restaurang där hela familjen Maradona samlats. Diego själv går upp på scen och sjunger ”Mano De Dios”, den populära låten om hans uppgång, fall och återuppståndelse. Mot slutet av framträdandet har de två tonårsdöttrarna kommit upp till honom på scenen, och tillsammans sjunger den försonade familjen: ”Olé, olé, olé – Diego, Diego”.

Jag kan fortfarande aldrig se det här klippet utan att få tårar i ögonen.

/Erik Niva