Historiens mest grånyanserade svart-vita mästerskap.

Det är svårt att hitta omskrivningar som klingar rätt i öron vana vid den svenska politiska debatten, så jag låter helt enkelt bli att ens försöka. Sydafrika är fortfarande ett land som definieras av rasfrågan. VM 2010 handlar om svarta och vita, om förhållandet dem emellan.

I dagens tidning skriver jag om Matthew Booth, den sydafrikanska VM-truppens enda vita spelare. Det är en story med övertydliga historiska paralleller. För femton år sedan var Chester Williams den enda färgade spelaren i det rubgylandslag som vann hemma-VM, och förevigades därefter som nationsbyggare i den ostiga Clint Eastwood-rullen ”Invictus”.

Dramaturgin runt både Booth och Williams blir såklart ofta översimplifierad, men den är ju för den sakens skull inte påhittad. I Sydafrika bryr sig vita om rugby och svarta om fotboll. Fortfarande. Förstår man det – vågar man inse det – så begriper man också lite mer om vad som står på spel under detta VM. Det här är inte bara månaden då svarta och vita ska komma lite närmare varandra – det här är också tillfället då det svarta Sydafrika ska demonstrera vad det är kapabelt til

Steven Friedman, professor i politisk vetenskap på Rhodes University i Johannesburg
– Många vita sydafrikaner utgår ifrån att svarta inte ens kan sköta ett kafé, än mindre ett VM. Nu vill den svarta delen av samhället motbevisa dem.
1996 vann Sydafrika de afrikanska mästerskapen på hemmaplan. Enligt Friedman var det en triumf som i stort sett bara registrerades i den svarta delen av landet.
– Jag var en av kanske tio vita som var på arenan under finalen. Svarta idrottsfans har en poäng när de säger att vita borde bry sig mer om fotbollslandslage

Drivkraften att prestera – att visa sig kapabel – finns absolut inte bara på organisatorisk nivå, utan sträcker sig hela vägen ner på planen. Dåtidsstjärnan John ”Shoes” Moshoeu förklarar hur känslorna gick 1996.
– Det var en viktig del av det. Det vita laget hade vunnit året före. Som ett övervägande svart lag kände vi stor press att visa att vi kunde klara av att göra detsamma.

Om några timmar få timmar går elva hemmaspelare ut på plan för att visa världen vad de kan. Alla är svarta. Det är svårt att tycka något bestämt om betydelsen av det faktumet – men det är dumt att blunda för det.

/Erik Niva