Under en dag då fotboll och politik redan blandats ihop på mer eller mindre osmakliga sätt i både Nigeria och Frankrike vill jag ändå peka er mot ett – för mig – fullständigt oväntat inlägg i den fotbollsideologiska debatten.

Jag har aldrig sett John Barnes som någon politiskt engagerad tänkare, men hans analys av det engelska landslagets fiasko är den mest intressanta jag hittills har läst under den här veckan av självrannsakan. Oavsett var man själv står politiskt tror jag i alla fall att man kan relatera till det han säger.
– Fotboll är en socialistisk sport. Lagen som omfamnar den socialistiska ideologin – snarare än att kretsa kring superstjärnor – är de lag som blir framgångsrika. Även om Leo Messi är en superstjärna så respekterar han sina lagkamrater och deras kollektiva ansträngning.

Barnes jämför med det engelska landslag han spelade i – det som var en stolpträff och ett par straffar ifrån en VM-final 1990 – och den Paul Gascoigne det laget kretsade kring.
– Gazza hade en fantastisk ödmjukhet gentemot laget och de lägst stående. Han kunde äta med kungar lika gärna som han kunde äta med fattiglappar. Och själv kände jag mig inte viktigare än avbytarna i det där laget, vi såg inte oss själva som annorlunda.
Det är inte så Barnes uppfattar England år 2010.
– De är bättre spelare än de vi hade i vårt lag, men vi var normala människor. Den så kallade ”Gyllene Generationen” kommer ur faktumet att vi har skapat ett monster i England med Premier League. Vi har givit spelarna så mycket makt som superstjärnor i sina klubbar. Alldeles för många har placerats på piedestal och behandlats som orörbara. Resultatet är att de här spelarna nu undermedvetet känner att de är den största delen av lösningen när det går bra för oss – men när det går dåligt så är de inte en del av problemet. Kolla på John Terry. Efter Algeriet-matchen går han ut och berättar för oss vad problemet är. Men han ser inte sig själv som del av det.

Barnes fortsätter:
– Vi har haft Gerrard, Joe Cole, Lampard och Beckham i alla dessa år, och de har inte uträttat någonting, inte tagit oss någonstans. Och ändå fortsätter vi med denna undran: ”Varför kan vi inte vinna med alla dessa individuellt duktiga spelare?”. Spelare från andra länder blir som en socialistisk enhet, som alla drar i samma riktning. Det viktigaste för varje brasse är att spela för Brasilien, och alla som spelar i den där gula tröjan har en ödmjukhet gentemot den. Det är inte samma sak med engelsmännen som bär de tre lejonen.

John Barnes var en glamourspelare – en individualist som dribblade sönder Brasilien på Maracana – men han blev likafullt fotbollsformad i ett Liverpool som fortfarande präglades av Bill Shanklys maximer. ”The socialism I believe in is not really politics. It is a way of living. It is humanity. I believe the only way to live and to be truly successful is by collective effort, with everyone working for each other, everyone helping each other, and everyone having a share of the rewards at the end of the day. That might be asking a lot, but it’s the way I see football and the way I see life”.

/Erik Niva