John McKay, en legendarisk amerikansk fotbollstränare (football, alltså) berättade för många år sen om hur han var ute och jagade fågel med Bear Bryant, en annan legendarisk tränare.
– Bryant sköt en gång, men fågeln bara flög vidare. ”John” sa han förvånat, ”där flyger en död and”.

Det här amerikanska fotbollslaget har sett ut precis så i den här turneringen.
Men i kväll mötte de en and som helt enkelt fladdrade vidare.
••• 
För ett år sedan gjorde Barack Obama sitt första besök i Afrika som amerikansk president. Han besökte inte det gigantiska Nigeria, han besökte inte sin pappas Kenya. Han besökte oljelandet Ghana, och när han talade inför parlamentet sa han det han skulle säga:

– Med starka institutioner och en stark vilja så vet jag att afrikaner kan uppfylla sina drömmar.

I dag drömde Ghana och – det blir väldigt tydligt här, mer än jag trodde – varenda fotbollsfan i Afrika om att få ett lag i en kvartsfinal i VM.

Black Stars mot Stars and Stripes.

Alla som sett mer än ett par minuter av de här lagen vet att de har tillräckligt med drömmar, vilja och struktur för att springa rakt igenom vilka väggar som helst. Precis när matchen skulle börja slogs jag av att det här ju var den match som Essiën och Charlie Davies snackade om när de rehabade ihop på Atlantkusten, det var den här matchen de slet för. Det är lite sorgligt att de inte hann fram i tid.

USA hade uppfunnit en ny lösning på problemet om man ska hålla på hjärtat eller hålla om varandra när nationalsången spelas. De gjorde båda delar. Land och lag. Med Bill Clinton och Mick Jagger på vip-läktaren.

Men när sångerna och symboliken var utspelad så kom de snett in matchen. Ghana spelade sitt raka, direkta spel, och fick betalt för det. De tog grepp på kanterna, pressade fram misstag i mitten. Kevin-Prince Boateng plockade upp ett av dem, 40 meter från mål, och sprintade in med sitt första mål någonsin för Ghana.

Då hade det gått fem minuter. Det dröjde en kvart till innan USA var inne i matchen, några minuter ytterligare innan Michael Bradley hade något som kunde liknas vid en målchans.

Men det har ju blivit väldigt tydligt med det här laget att de inte bara pratar om den amerikanska drömmen. De är den. Börjar det bra når man framgång snabbt. Börjar det riktigt illa så… betyder det inget annat än att vägen till framgång blir lite, lite längre. Framgången kommer sist, men det är ändå den som är starten, förutsättningen för allt annat.

Ghana hade den första halvleken, eller i alla fall den första halvtimman. Sedan bytte Bradley Sr in Edu som central mittfältare, gav yttermittfältarna några snäpp större frihet – och vände matchbilden.

Det roliga med de här lagen är att de gör sina bästa perioder när de bara kör. De är såpass strukturerade att de kan göra det utan att blotta sig för mycket.

I början vräkte Ghana på, medan USA stod och tänkte på sin egen myt. Sedan blev Ghana försiktiga, tänkande spelare – medan USA petade i femte växeln och öste framåt.

Som det såg ut efter paus var det bara Richard Kingson, född och uppväxt på Södermalm, som stod i vägen för USA:s väg mot den där kvartsfinalen.

Han gjorde inte de stora rörelserna, men varje gång någon (Findley, Feilhaber, Bradley, Altidore) kom fram i ett hyfsat läge så stod han rätt, stadigt, och styrde undan bollar, varje gång utom när Clint Dempsey – the trailer park kid – tunnlade en Mensah och blev fälld av en annan.

När Landon Donovan, som Erik Niva porträtterade fint i dagens tidning, sådär psykotiskt bergsäkert slog in straffen stolpe-in (titta på reprisen, på när han ser vart bollen är på väg – han rycker inte ens till) så visste vi att det skulle bli en riktig slutspelsmatch. Den bra sorten. Den med sena hjältar och stor dramatik och bra berättelser.

Förlängningen bjöd på den här:
En Rennes-spelare hugger på ett långt uppspel, en annan Rennes-spelare försöker stoppa honom. Eftersom ni såg matchen så vet ni att Asamoah Gyan såg ut som en världsforward, medan Bocanegra såg ut som en superettan-back. Gyan hade rycket, han hade kraften att klara balansen genom en tackling, han hade lugnet som lät honom titta upp – och han hade foten som kunde pricka in 2–1 för Ghana.

Jag har skrivit det förut – men Gyan var alltså länge en rapp, intressant anfallare som nästan alltid kom fram till lägen, men alltid missade dem. Förra hösten, i Rennes, hände något och han började vräka in mål. 

Nu är han en hårt arbetande klasspelare som gör klassmål.

Black Stars 2, Stars and Stripes 1. Det blev inga riktigt farliga framstötar på slutet, sagolaget USA hade slut på sagor. Och om ni undrar hur det kommer sig att Ghana kan gå in i ett VM-slutspel och resa sig efter en 1–1-smäll och comebacka bort the comeback kings så ska vi nog tänka lite på Spanien.

Spanien hade en loserstämpel fram till EM 2008, men deras spelare hade vant sig vid att vinna på ungdomsnivå, de hade burit hem mästerskapsguld redan. När Ghana tog sig till en historisk kvartsfinal ikväll kom fem av spelarna i truppen, tre av spelarna i startelvan, från laget som förra sommaren blev världsmästare i U20-VM.

Nu är de i kvartsfinal i riktiga VM, och även om både den underbare lille Ayew och Jonathan Mensah är avstängda mot Uruguay så ska vi inte räkna bort dem.

Anden är lite tilltufsad. Men den flyger fortfarande. 

/Simon Bank