Nu när det är semester och allt har vi ju tid att vända blicken från toppligorna som vi alltid matar varandra med, och titta till världens relativt sett sämsta fotbollsområde.

Pakistan är världens sjätte folkrikaste land, Indien världens näst folkrikaste. Ändå har de, av olika skäl, ännu inte varit med i ett enda VM. Det betyder nu varken att de inte älskar sporten, att de inte kommer att utveckla den, eller att det inte finns intressanta berättelser därifrån.

Från Pakistan – där fotbollen är den snabbast växande idrotten – har vi bara idrottspolitik att rapportera om. I veckan spikade Pakistan truppen till årets Asiatiska Spel (en asiatisk motsvarighet till OS, som går vart fjärde år), och valde helt enkelt att inte skicka något fotbollslag alls. Fotbollsförbundet har nu tagit kontakt med regeringen för att få dem att gripa in och ändra beslutet, eftersom spelen är deras enda rimliga chans att få synas, möta och mäta sig med de starkaste asiatiska lagen.

Inte intresserade? I så fall går vi över gränsen och letar upp en story i Times of India, som är politisk och mänsklig i största allmänhet.

Sedan slutet av 60-talet har det funnits en stark maoistisk rörelse i Indien, med säte i Västbengalen. Vill ni veta mer om det så kan ni fråga Jan Myrdal. Det är, kan man läsa sig till, den sorts rörelse som på många sätt tar avstamp i en kamp för de fattiga bönderna men som med gerillakrigföring slår till mot statliga mål och polisen och som enligt sittande premiärminister är rena terrorister.

Häromåret förbjöds maoistrebellernas politiska gren efter att ha terroriststämplats. Maoistrebellerna kontrollerar stora områden på landsbygden i östra Indien, bland annat har de ett starkt säte i Lalgarh-området, högst upp i nordost, där ett rent krig mellan maoister och polis bröt ut i slutet av 2008. Rebeller dödade poliser, poliser sköt rebeller, paramilitär sattes in och efter en kostsam och våldsam offensiv lyckades staten ta över kontrollen.

Mot sig hade – och har – de både maoisterna och en politisk gren som heter People’s Committee against Police Atrocities (Folkkommittén mot Polisövergrepp). Ledaren för Folkkommittén, Chhatradhar Mahato, greps och sattes i fängelse, vilket utlöst både folkliga protester och våldsamma hämndaktioner som krävt tiotals polisoffer.

Ja, och varför i hela världen drar vi in Mao i bloggen?

Jo, för att det är värt att veta att det, parallellt med de hårda nävarna, pågår en form av normaliseringsprocess, där polisen och staten försöker närma sig folket i Västbengalen.

Det var, bland annat, som ett led i den processen som polisen i går arrangerade en stor fotbollsturnering för undomar. En charmoffensiv. Åtta lag bestående av skolungdomar från byarna runtom i Lalgahr bjöds in, den grabb som utsågs till turneringens bäste spelare (en kille som aldrig ens besökt Västbengalens huvudstad Calcutta) fick en tiodagars resa till Tyskland som belöning, och alltihop ska ha varit mycket lyckat.

Men det är inte därför jag skriver om det här. Det gör jag eftersom en av spelarna i det vinnande laget hette Riddhi Mahato.
Han är sexton år gammal, hans pappa heter Chhatradhar Mahato och sitter i fängelse för delaktighet i en öppen kamp mot polisen.
– Jag älskar att spela fotboll. Det här var ett bra tillfälle och jag njöt av matchen. Min pappa må ha gripits av samma polis, men det här var bara en match, förklarade Riddhi.

När polisen fick klart för sig vem han var och vems han var så vågade de inte låta honom spela klart turneringen, av säkerhetsskäl. Men hans lag vann, och Riddhi fick motsvarande 85 kronor i prispengar. Han hade frågat sin mamma om lov innan han spelade.
Sin far hade han inte lyckats få tag på.

/Simon Bank