Galenskap över alla jävla galenskaper.

Baggio? Baresi? Miroslav Djukic? Nä. Det räcker inte. Om någon har missat en tyngre, mer värdeladdad straffspark så kommer jag inte på det nu.
När Ghanas ex-president John Kufour ombads att tippa den här matchen häromdan var han säker:
– De kommer att vinna. När man väl klarat att gå till semifinal kommer Afrika att ha etablerat sig som ett av världens stora fotbollsländer.

Jo. Han kallade Afrika för ”ett land” och han gjorde det medvetet, lika medvetet som när de sydafrikanska tidningarna skrev om BaGhana Baghana och om ett ”Vi” istället för ett ”De”.

Det här var Afrikas stora chans, och till slut låg den vid en 24-årig Asamoah Gyans fötter med en sekund kvar av förlängningen. I de första 20 minuterna såg det inte ens ut som att Ghana skulle vara med i den här matchen, de var passiva och deras påtvingat defensiva kanter (utan Ayew och Jonathan fick de köra med Sulley Muntari och backen Inkoom) bidrog inte med något framåt.

De kom igång, de kom in i matchen, de tog ledningen på ett märkligt långskott från Muntari, de tappade på en ännu märkligare frispark från den formidable Forlán. Uruguays defensiva block fick sig en törn när giganten Diego Lugano (chefen, den som presidenten ringer till efter matcherna, en av VM:s bästa mittbackar) gick sönder, men de stod upp hela vägen till förlängningens sista sekund.

Men strunta i det, för det kommer alla att göra i evig tid.

Det här var en match för straffar och en straff.

När Asamoah Gyan klev fram för att slå en straff med ingen tid kvar var det en inverterad bild av historien. För 20 år sedan gick ett afrikanskt lag till kvartsfinal i VM för första gången någonsin. Världen älskade Kamerun, och de tog England hela vägen till förlängningens slutminuter – och förlorade på en Lineker-straff.

Nu hade Gyan chansen att, å hela landet Afrikas vägnar, vrida klockan tillbaka och framåt och skriva ett bättre slut.

Ribban lät honom inte.

Jag måste be Uruguay om ursäkt, för de har förstås förtjänat sin plats i alla semifinaler som finns efter den här hjälteinsatsen – men den som inte höll av Gyan när bollen tog i ribban är död inuti.

Det blev fler straffar, med fler missar.

John Mensah gjorde Sócrates-missen, med för kort ansats. Perreira gjorde Baresi-missen och sköt rakt upp i himlen. Adiyiah gjorde alla missar som finns och rullade bollen rakt i famnen på Muslera.

Till slut stod näste man där med avgörandet i händerna. Sebastian Abreu har spelat i fler klubbar än någon vill räkna till, han kallas för El Loco och han har slagit exakt den här straffen förut, i en Rio-final mot Flamengo.

Det sägs att Uruguays landslag inte ska landa på flygplatsen i Montevideo när de kommer hem från VM. Enligt rykten planerar man att styra om planet till Duazno, arton mil norr om huvudstaden.

Varför?

För att så många som möjligt ska få chansen att hylla dem under de där arton milen. Jag börjar mer och mer tro att det där är sant. En vanlig kortege kommer inte att räcka för att tacka dem.

Och inga korteger i världen kommer att kunna få en 24-åring från Accra att glömma sekunden då han skulle skjuta Afrika till semfinal i VM – och missade.

/Simon Bank