Jag avskyr att använda ordet rättvisa i fotbollssammanhang, men… Just nu har jag likafullt väldigt, väldigt svårt att hitta ett annat uttryck som passar bättre.

Världens bästa lag är världsmästare.

De gjorde inte världens bästa match – de gjorde inte ens världens bästa turnering – men där har ni ett faktum som faktiskt i praktiken är omöjligt att ifrågasätta.

Finalen som sådan var ju en lite förlängd av matchen mellan Västtyskland och Argentina 1990. På något sätt har ju holländarna förvandlats till Pedro Monzón, Oscar Ruggeri och Gustavo Dezotti. Jag förstår givetvis vart de ville komma med sin matchplan – jag klandrar dem inte ens för den – men de får ju lov i att finna sig i att man bara får historieskrivarrätten ifall man faktiskt vinner även den sista matchen.

De var två Robben-frilägen och en Mathijsen ifrån odödlighet. Ingen kan kritisera en världsmästare. Nu kommer de istället hem med fler kort än silvermedaljer, ihågkomna med bitterhet snarare än med glädje.

Men vad tusan… Hur jävlig den här finalen än blev ska vi ju ändå inte minnas den för all cynisk brutalitet. Med förlängningen kravlade den sig i alla fall förbi de båda finalerna från 1990 och 1994 i underhållningsvärde, och med lille Andrésitos segermål och segerhyllning gav den oss en så ofantligt passande slutbild av det här underbart fantastiska laget.

”Dani Jarque siempre con nosotros”, stod det på tröjan som Andrés Iniesta tog ett gult kort för att visa upp. Dani Jarque för alltid med oss.

Allt passningstrillande och alla små superanfall är en sak – det är just, precis såna saker som gör att det här spanska landslaget alltid kommer att finnas med mig.

/Erik Niva