Den tiden av året. De stora sammanhangen lämnar plats åt de små, fotbollskonsumtionen blir fragmentariserad istället för analytisk, man ser en skärva här och en där och pusslar så gott man kan.

Det händer ju helt enkelt inte så mycket.

Silly Season är mer Selly Season, väldigt många klubbar är mer intresserade av att sälja (jo, jag tänker rätt mycket på Juventus här, men också på Barcelona och Milan) i första hand, innan de kan ta nya tag i plånboken. Genoas supermercato är inget man djupdyker i, flickornas U20-VM och pojkarnas U19-EM har jag helt enkelt inte hunnit med att följa med någon ordning än. Och även om dagens semisvenska transfernyhet (Milan ”Lola” Smiljanić till Partizan på lån) så får vi mest försöka blåsa bloggliv i det vi har.

Till att börja med en vag spaning och en konkret rumänrapport. Hur låter det?

Med ett empiriskt underlag av totalt en sextonårsmatch tänkte jag dra fram en ohederligt långtgående minianalys. Jag var i Göteborg och såg Häcken hacka Helsingborg i torsdags, och passade på att lägga en mellandag på Gothia Cup därefter (idag drar jag till Malmö och hoppas få se det gamla MFF möta det nya AIK). Jag talade, som vanligt, om för cupgeneralen Dennis Andersson att konkurrensen blivit sämre än den var för nitton år sen, då bara riktigt starka lag – med ohyggligt starka avbytarbänkar – kunde bli mästare. Andersson berättade, när vi blev mer allvarliga, att det nu för tiden är omöjligt att locka superlag till Gothia i de äldre åldersklasserna – helt enkelt eftersom alla sextonåriga talanger redan hamnat i storklubbar som har annat än Gothia Cup att tänka på.

För tio år sedan kom ungdomsskolor med briljanta sexton- eller artonåringar till Gothia. Nu kan de möjligen locka över briljanta tretton- eller fjortonårskullar.

Changing world, this.

Och på samma tema, den nya världen, ordnar jag in den match jag faktiskt hann se igår. IFK Göteborgs Irak-chockade sextonåringar spelade kvartsfinal mot Sussex-klubben Cuckfield Cosmos FC. IFK (med tio man i andra halvlek efter en dum utvisning) vann på straffar, innan de åkte ut på straffar i semifinalen, och vi kan använde dem som empiriskt underlag för en tankediskussion.

Alla som följer svensk fotboll och ungdomsfotboll vet att Blåvitt revolutionerat sin u-satsning under Roger Gustafsson. Teknisk skolning istället för resultatjakt, långsiktighet istället för pojk-SM-guld.

Igår såg jag alltså ett svenskt P16-lag där ledarna i en hel match stod och coachade med samma ord:
– Rulla! Våga! Håll i bollen! Lugna ner! Konstruktivt nu!

Ja. Och det där låter ju fantastiskt fint.

Men hur enkelt ändrar man en kultur? Egentligen? Räcker det med att säga ”rulla boll”? I mångt och mycket är det en debatt för hela den svenska fotbollen.

Modern fotbolls viktigaste framgångsfaktor är inte att spela si eller så, utan att göra det snabbt. Beslutstid är, om inte allt så i alla fall väldigt mycket. Laget som IFK mötte, Cuckfield, var ett rätt mediokert tonårigt bollsparkarkollektiv från Sussex – man skulle kunna säga att de spelade som de IFK-lag jag själv alltid förlorade matcher mot när jag var sexton: Fram med skiten, in och jobba, vinn närkampen och nästa närkamp och slå ett inlägg och kom till avslut. Route One.

Cuckfield visste Exakt Vad De Gjorde. I varje moment. IFK Göteborgs sextonåringar (som lika gärna hade kunnat vara HIF:s eller BP:s eller Elfsborgs) fick bollen och tänkte varje gång: ”Nu ska jag… vårda, vända, rulla”.

Och här är grejen: Är du grundfostrad i en annan kultur, i Italien eller Spanien, så tänker du inte, ens när du är sexton, att ”nu ska jag… vårda, vända, rulla”. Det sker per automatik, eftersom det helt enkelt är så man spelar fotboll. Det går reflexmässigt, snabbt, utan tanke.

Det finns inget egenvärde i att skapa kortpassande spelare, men det finns ett egenvärde i att skapa bolltrygga spelare, eftersom den bolltryggheten kan användas till att fatta taktiska, smarta val. När Cesc Fàbregas var sexton kunde han tillräckligt mycket om bollvård för att snabbt kunna välja att skita i den och skicka bollen sextio meter på chans, för att bryta mönster.

Poängen? Att svensk fotboll gör helt rätt som fostrar en ny sorts spelare, med nya, mer internationellt anpassade egenskaper. Men nya sorters spelare garanterar varken en kulturrevolution eller framgångar. Lägg till Tid och Taktisk intelligens så har vi chansen att komma någonstans.

Ja, där har ni den vaga spaningen. Och den konkreta rumänrapporten?

Tja, den knölar jag in under det gemensamma temat ”kulturförändring”.

Vi försöker uppriktigt att då och då rapportera om den rumänska fotbollen även bortom Gigi Becalis galenskap och korruptionen, men det är inte alltid så att de styrande i Rumänien gör det särskilt enkelt för oss.

I år har de, om jag förstått saken rätt, försökt revolutionera domarsystemet i ligan.

De har haft problem med domarnas löner tidigare, klubbarna (hemmalaget) har haft ansvaret för att betala domarna, lite som det fungerar i division fem i Sverige, men många av dem har helt enkelt misskött det åtagandet. Domare har fått sina pengar för sent eller inte alls. Nu har ligaföreningen gått in med ett dekret för att få ordning på saken.

I ett av de europeiska länder som omges av flest mutrykten ska fortsättningsvis arrengerande klubb betala domarnas arvode kontant i samband med match.

Hemmalaget ska helt enkelt stoppa ner sedlar (eller, som det skämtats om, en skottkärrelast småmynt) i ett kuvert, ge det till domarkontrollanten, som i sin tur fördelar det bland domarna.

Jag vet inte med er, men tycker ni att det låter som rätt grepp för att komma tillrätta med mutskvallret?

 

/Simon Bank