Så ska vi baxa den här turneringen i land då. Idag skriver Erik Niva en summering av hur den här turneringen tog sig ut fotbolls- och publikmässigt, medan jag tog mig an jobbet att hatälska den fenomenale fotbollsspelaren Mark van Bommel.

Men vi borde förstås ha skrivit ett ord eller två för att sluta en cirkel också.

När vi landade i Sydafrika för en månad sen släpade vi oss ner i centrala Johannesburg för att känna på vibbarna. De kändes såhär:
– BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ.

Vi övervägde att kapa ett plan och flyga hem till tystnaden igen, innan vi så småningom förstod att vi halkat rätt in i the Vuvuzela Wednesday, dagen då hela Sydafrika ersatt alla samtal – och allt annat också – med ett totalterroriserande tutande i sina ångesthorn.

En månad senare har vi inte riktigt vant oss, men kanske fått något slags motståndskraft mot skränet. Det betyder inte att världen inte borde lyssnat till Paul Breitner, som hade überhaupt kein Verständnis för helvetestutorna. 

Vuvuzelorna har levt med oss, med er, men framför allt med Spaniens spelartrupp. Jag är ju – och Gud ska veta att det plågar mig natt och dag – inte Per Bjurman, men jag kan ändå särskilja ett bra bröl från ett dåligt. Se själv:

++++

David Villa

+++

Sergio Ramos

+

Andrésito.

Xavi

Och nu då? När vi åker hem? Det rapporteras om allsvenska förbud och om Celtics historiska tutkommers, men när man ska få saker gjorda så är det förstås få metoder som slår den som killarna i Arabemiraten har att tillgå.

De skickar helt enkelt ut en fatwa för att få tyst på skränet.

/Simon Bank