I Frankrike kallar de bronsmatcherna för La Petite Finale, Den Lilla Finalen, och det kan man ju förstå att man tycker i ett land som spelat den finaste bronsmatch som spelats.

De här matcherna betyder mycket för länder som aldrig vunnit så mycket.

Som för Frankrike 1958. Som för Sverige 1994. Som för Uruguay 2010.

Heter man Tyskland eller Italien är den psykologiska utmaningen så mycket större, semifinalförlusten så mycket tyngre. De hade redan skrivit sin stora berättelse det här VM:et, före avspark på den där patetiskt usla planen nere i Port Elizabeth. Idag sympatiserade jag helt och fullt med Uruguays jakt på ett brons som skulle betyda mer och mycket.

Den där tyska berättelsen summerades på ett rasande smart sätt av Der Spiegel häromdagen. De lät korrespondenter i alla världens hörn (nåja) skriva hem om vad detta tyska Nationalmannschaft betytt för tyskbilden.

Det som förut var respekt har ersatts av kärlek, det som var distans har ersatts av värme. Det är berättelser om Tyskland som sympatisk förebild, och det är texter som är värda att läsa, i klump, för att få en bild av det här lagets prestation i VM.

Der Spiegel döper laget till Sympathie-Weltmeister, och jag håller med.  

Och den lilla finalen? Ett sjukt Tyskland – med en sliten Jogi Löw på bänken – bytte ut nästan hela laget och inledde med två gula kort på sju minuter. De fick inget riktigt grepp på Uruguay som var mer tryggt i sitt spel, mer inkört i sin modell. Nu hade Fredrik Strages gänglige lillebror Muslera en riktigt dålig kväll i målet, så Tyskland – och fotbollsprofessorn Thomas Müller – fick en fin start ändå.

Matchen var en antites till den kvalitativa kontrollfotbollen i semifinalen mot Spanien, det var utspridda lag, rätt händelserikt, men med stora misstag och många mål. Tyskland fick sina av Muslera, Uruguay gjorde sina själva. Cavanis 1–1 var en drömkontring efter att Schweinsteiger tappat boll, Forláns saxvolley till 2–1 var en mästares magiska masterclass i målskytte. Hur gör man för att inte älska Diego Forlán? Hur gör man för att inte lida litegrann med honom när han prickar ribban med en sista frispark?

Uruguay har gjort ett lysande VM, de har försvarat och forcerat sig hela vägen hit, med en 56-årig Jaime Roos ståendes på läktaren för att dra igång klacken.

– Vamo’! La de ayer y la de hoy!

– Framåt! Framåt La Celeste! Framåt, de från igår och från idag!

De från idag har skakat av sig den där historiska filten, och det kommer att betyda mycket för dem från imorgon. Nu räckte det inte mot Tyskland ikväll, Muslera sölade in 2–2 och Khedira fick nicka in ett mål han verkligen, verkligen förtjänat i den här turneringen.

Brons till sympativärldsmästarna. Hyllningar till La Celeste. Oavsett vad som händer imorgon kommer vi att minnas det här som ett VM då även Forlán, Lugano, Schweinsteiger, Özil och Müller gav oss en hel del fint.

Och för att avsluta den här kvällen och det här bronsfirandet så bjuder vi på den finaste lilla final som någonsin spelats, om inte annat så för att ni ska få något varmt i hjärtat av att se reklamskyltarna och den underbara folkhemspubliken. Frankrike–Västtyskland 6–3, på Nya Ullevi i Göteborg.

/Simon Bank