Det var, exakt på dagen, fyra månader sedan. Argentina hade mött, och slagit, Tyskland i Tyskland och en upprymd Diego Armando Maradona tänkte hålla presskonferens.

När han väl kom dit satt en liten pojkslyngel i vit tröja där. Vid hans podie. Inför hans publik. Diego började vifta och undra vad det var frågan om. Skulle den där… och han? Samtidigt? Till slut lämnade en hånfull Maradona rummet och lät Thomas Müller prata färdigt.

Tja, vi kan väl säga att Müller kontrat hem den där matchen nu?

Det sista jag sa före avspark:
– De kan inte vinna VM med en sån backlinje.
Och nä, Argentinas backlinje kommer inte att vinna VM. Kausaliteten är ju alltid svår att bena ut, ingen vet om Argentina släppte in 1–0 efter tre minuter för att de är bleka, eller om de var bleka eftersom de släppte in 1–0 efter tre minuter – men det är ingen slump att Otamendi är långsammare i en löpning/läsning än vad Thomas Müller är. Och det är ingen slump att de blir förnedrade av Bayern-bataljonen Schweinsteiger , Müller, Klose och (ex-Bayern) Podolski.

They’re just not good enough. 

Ändå och trots det ska vi inte hänga backlinjen mycket högre än vi hänger Maradonas mittfältsbygge. Det ser så väldigt offensivt ut när de möter Nigeria och Grekland, när Mascherano sköter defensiven och de andra tar vid lite där de har lust. Mot Tyskland är det annorlunda. Mot Tyskland måste man slita för att ta sig in till de sista 40 meterna, där man kan göra skada.

Och vem hade Argentina som kunde ta bollen dit? Ingen alls. De hade Messi, som fick vandra hem och hämta bollen och göra sig själv osynlig och meningslös. De har Tévez som inte kan göra mål när han har sex spelare i vägen.

I ett fungerande lag tar de där spelarna över med 40 meter kvar, nu fick de inte bollen alls eller för tidigt. Tyskland låg stilla, fint, i sitt så oerhört välskolade och talangfulla 4-4-1-1 och bara väntade på bollen.

Det var, hur vi än vrider och vänder på det, en klasskillnad så stor att den svalde hela Argentina, med man och allt. Det var en kross, ett ihopsnickrat tyskt musikstycke till en annan rytm, en förnedring på alla olika sätt. Fyra-jävla-noll.

Müller (pojken som ser så farbroraktig ut att han kommer att bli farfar innan han blir far) gjorde ett enda misstag på hela matchen, Klose gjorde sina Klose-mål hela vägen in i historien, Khedira var positionssmart på ett sätt som knappt ens Ballack hade varit och Schweinsteiger – till sist – var en titan bland titaner (och såg ni hur lycklig Frau Merkel blev när hennes älsklingsspelare ordnade sista målet?).

Innan jag går vidare vill jag dra en extra lans för domare Irmatovs helt lysande tolkning i den här matchen. Han blåste när han skulle, lät bli när han skulle, och han hade den där sortens bollsinne som man aldrig kan läsa sig till när han lät bli att lägga till någon tid på slutet.

Irmatov var fenomenal. Men han var bara näst bäst på planen.

Vi måste alltså hissa upp Bastian Schweinsteiger ett par meter till.

Efter förra säsongen tog Hoeness heder och ära av Schweini, och konstaterade att han inte gjorde rätt för sina pengar i Bayern.

– Man måste fråga honom om han vill fortsätta vara en av pojkarna, om det han visat i år verkligen är det han vill vara.

Schweinsteiger själv ville inte det. Han ville ha en defensiv position, en central position, han ville bryta och bygga och ta ansvar. I november petade van Gaal Tymotsjuk och gav honom nyckeln till FC Bayerns spel.

På de nio månader som gått sen dess har han blivit så bra att han nu på fullaste allvar slåss med Whiskey Sneijder om guldbollen.

De kan till och med mötas i finalen, Tyskland och Holland. Det nya, elaka Holland och det integrerade, blandade, briljanta Tyskland.

Schweinsteiger själv är ju inte heller helt tysk, avslöjade han i veckan.

– Nä, jag har faktiskt lite holländskt blod i mig också.

/Simon Bank