En månad och lite till. Ett VM och lite mer. Efter en Iniesta-final och en nattsömn på modiga 60 minuter sätter vi oss snart på ett plan och åker hem igen.

Vi pladdrar ibland på om den här bubblan man går in i under ett mästerskap. Det är, till stor del, otäckt sant. Det är sextontimmars jobbdagar, dag ut och dag in, vi har haft noll lediga dagar på en månad, en halvledig kväll. Det är som att åka snabbtåg genom ett främmande landskap, man får glimtar här och var av något stort och spännande, men smakerna och lukterna stannar alldeles för ofta utanför fönstret.

Jag har förbannat det så ofta. Tyckt att jag inte sett Sydafrika, inte förstått någonting annat än en löpväg här och en offsidefälla där.

Det är sant. Och det är inte sant.

Vi har kommit hit som gäster hos verkligheten, och hur vi än bubblade runt så fanns det sprickor där allt det andra sipprade in. Igår morse, före finalen, besökte vi East Orlando i Soweto, gick runt i kåkstäderna med kåkstädernas barn, och fick vår förståelse i en klump. Resten av tiden har den kommit på andra sätt, genom luckorna, osmotiskt.

Jag har inte sett Sydafrika, men jag har rest runt hela landet.

Någonting såg jag ju.

Vägen till Rustenburg, mitt ute i ingenstans, med kåkstäderna till vänster och medelklassvillorna till höger. Barberarskyltarna om klippning för fem kronor på ena sidan, vaktbolagsskyltarna som utlovar armed response på den andra. Världen som ett friidrottslopp, med de som är tillräckligt nära täten för att kämpa och de som tappat tron på att någonsin ens närma sig. Vad det betyder för hur man ser på sig själv och de andra.

En sen natt på ett hotell i Durban, när telefonen ringde för att det sköts vilt vid arenan. Ut på gatan, be en grabb om skjuts, fundera på om det var så klokt att åka till ett upplopp, komma fram när demonstrationerna lugnat ner sig men medan några demonstranter fortfarande behandlades vid en ambulans. Vakterna som jobbat tolvtimmarspass från 18-06 för 190 kronor och som protesterade vilt för att få en vettig lön, utan att vara fackligt anslutna. Polisen som slagit till stenhårt, kastat chockgranater och skjutit gummikulor. Protesterna som spred sig till Kapstaden, Fifa-talesmannen Danny Jordaan som sa att ”Det här är en lönekonflikt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Även om vi har respekt för arbetarnas rättigheter finner vi det oacceptabelt att de stör matcherna”.

”Även om vi har respekt…”. Mänskliga rättigheter – men med förnuft! Dra åt helvete.

Olyckan jag såg i Kapstaden, en minibuss som kört i diket och med kroppar som låg kvar i gräset när ambulanspersonal kom dit. Hur jag fick veta att förarna pressats att köra sextontimmarspass i hög fart för att dra in mer pengar, vilket ökar riskerna… även om vi har respekt för arbetarnas rättigheter.

Och Nelspruit, där jag fick skjuts av Prince, en nittonårig kille från Pretoria som spelade två fotbollsmatcher i veckan, utbildade sig till försäljare på dagarna och var familjeförsörjare för tre småbröder och en gammal mamma. Två nätter i Port Elizabeth, där jag fick bo i ett vindsrum för 400 kronor natten hemma hos Christine, en vänlig dam i ett område där man kunde ta långa promenader även på kvällarna, även om man ju ”lämnade klocka och plånbok hemma”. Normaliseringen av det onormala. Hotet som vardag. Hur de tyckte att ”det är värre i city, med sexhandeln och alla nigerianerna”, hur de aldrig stannade bilen vid rödljus när det var mörkt ute. Jag gick vilse när jag skulle hem, och visades rätt av två prostituerade som lämnade sitt gathörn för att visa vägen.

Vi har varit här en månad, jag har inte sett någonting men jag har sett väldigt mycket jag aldrig sett förut. Om det är något jag ångrar är det att jag varit dålig på att berätta om allt det, men det blev som det blev. VM gick i Sydafrika och vi såg det inifrån bubblan. Spanien vann. Nu kliver vi på planet och åker hem igen.

/Simon Bank