Ursäkta en vänlig fråga, men vad har ni sysslat med egentligen? Här åker man iväg en månad, jobbar skiten ut sig i kyla och stenhårda förhållanden, med Luther på ena axeln och cheferna på den andra, och vad gör ni?

Förvandlar Sverige till en semesterort, är vad ni gör. Klär av er halvnäck och badar, är vad ni gör. Sliter er ner till Ica och handlar upp er på grillkött och tycker att ni jobbat, är vad ni gör.

Stackars Erik Niva trillade förstås direkt ner i slöträsket i samma sekund som han fick syn på en badboll, så jag ska försöka att hålla den här jollen på något slags minsta-möjliga-krav-nivå under tiden.

Break’s over, hörni. Dags att ta oss i kragen. 

Det här är en dag för att fasa ut ur VM och in i resten, och alla gör det på sitt sätt. Ni har förstås redan sett hur Pepe Reina motiverat sin plats i spanska truppen genom att reprisera sin speakerroll från EM-guldet senast.

Det finns andra i Spanien som tagit tag i mer allvarliga saker. Ni har följt Sara Carboneros (ja, och hur man kan säga det namnet utan att tänka Sara Carbonara is beyond me) äventyr under VM, och det vettigaste som skrivits om henne skrevs efter finalen.

Författare? Miriam Gonzalez Durantez, spansk advokat som dessutom är gift med enkelske vice premiärministern Nick Clegg. När Iker Casillas avslutat VM med att rädda Robben-lägen och pussa sin tjej i direktsändning författade hon ett brev till The Times, som inledde VM med att skriva om hur Saras närvaro förstörde Spaniens guldchanser.

”Att försöka skylla Spaniens inledande svaga insats på Sara som helt enkelt gjorde sitt jobb var inte värdigt en tidning som borde bedöma kvinnor för vilka de är och inte bara för vad deras manliga partners gör” skrev Mrs Durantez.

Väl talat. Men Sara Carbonero klarar sig nog. Det finns andra som det funnits större frågetecken för.

När Argentina skars i små stycken av Det Nya Tyskland deppade det argentinska folket av två orsaker.

Den första var att Argentina skurits i små stycken av Det Nya Tyskland.

Den andra var att de undrade hur Diego skulle ta det.

El Pibe är ju en missbrukarpersonlighet, med allt vad det innebär. Därför var det fint att höra att hans livsmedikus Alfredo Cahe nu gått ut i argentinsk radio med lugnande besked:
– Diego har haft en melankolisk fas, men han har inte gått in i någon djup depression. Inget i stil med det som sagts här, om att han skulle ha rasat igenom. Det är nonsens. Jag trodde att jag skulle finna honom i ett dåligt tillstånd, men nej… Han var eftertänksam, inte uppgiven men lite upprörd över att inte ha lyckats.

Det var faktiskt ett av de bästa besked vi fått efter VM. Och apropå VM-avslutningen så missade vi mitt i vår spanska fiesta att dela ut ett pris till Nando Torres.

Han kom till VM som guldargument, började uselt, fortsatte värre, petades till slut, kom in på slutet av finalen utan att lyckas träffa en boll rätt, och avslutade med att dra sönder låret i ett superbt kontringsläge.

Spanien vann, Torres hade ett vidrigt VM. Årets Guivarc’h-stipendiat. 

Nu ska jag skriva reseräkningar, och fundera på ett blogginlägg som kombinerar orden Roma, Västerås och Waldegård, utan att skämmas.

/Simon Bank