Hemma.

Ganska precis ett dygn efter att den sista VM-texten skickades. En buss från arenan till hotellet. Noll minuters sömn. En försenad taxi från hotellet till flygplatsen. Tre timmars försening. Sedan elva timmar mellan Johannesburg och Paris. Halvt panikbyte på Charles de Gaulle. Ytterligare trekvarts försening. Ytterligare två timmars flyg. Taxi från Arlanda.

Hemma.

Det får vara slut med summerandet nu. Vi och alla andra har sammanfattat den här turneringen i så många former på så många platser, och i och med Simons fina perspektivfördjupare i förra inlägget känns det som att VM kan få vila i frid ett tag framöver nu.

Men… då det väl ändå hör till god ton att säga hej när man ska vara borta ett tag kan jag väl passa på att ta upp en sak som faktiskt hör det här forumet till, nu när jag ändå tittade in.

VM-bloggen – hur gick det med den egentligen?

För egen del upplever jag att det var mycket både-och. Vi ansträngde oss verkligen för att hinna med den så gott det bara gick, men i och med vi fått för oss att analysera samtliga 64 matcher på slutsignal blev det inte särskilt mycket energi eller utrymme kvar till annat.

Det blev lite för strömlinjeformat, lite för matchknutet.

Samtidigt har själva inläggen alltid bara varit halva grejen med den här bloggen. När vi startade den hade vi en idé om att försöka göra kommentatorsfältet till ett forum för civiliserad fotbollsdebatt – och bortsett från några skönhetsfläckar har vi nog tyckt att det experimentet lyckats nästan oväntat bra över tid.

Folk därute har intressanta saker att säga om fotboll, och är fullt kapabla till att formulera det på vettigt sätt. Så enkelt och uppfriskande är det.

Men sedan kom alltså VM. Besökarantalet på bloggen ökade lavinartat. Ett tag var vi uppe och snuddade vid 200 000 unika i veckan, vilket alltså är nästan lika många som hos den genomsnittliga tonårstjejen som skriver smink, och det var ju såklart jätteroligt.

Det som däremot var väldigt trist var att kvaliteten på kommentatorsfältet sjönk i motsvarande takt.

En del får vi såklart ta på oss själva, då vi har haft svårt att vara riktigt så närvarande som vi hade velat. Det är inte alltid helt enkelt att skriva ett blogginlägg på slutsignal, och sedan hinna parallellsvara på några hundra kommentarer under de två timmar som återstår innan matchkrönikan ska vara färdigskriven och inskickad inför tidningens deadline. Det har gjort så att vi ofta inte hunnit replikera på så hög andel av kommentarerna som vi hade önskat, så snabbt som vi hade velat. Säkert har det också varit så att rätt många av er ibland fått väl korta och otåliga bemötanden på era resonemang.

Men ändå… grundinställningen har alltid varit att man får svar såsom man frågar, att kommentatorerna ska bemötas i samma tonläge som de själva använder – och i synnerhet mot slutet av turneringen har det mest bara inneburit ett tjatigt och grinigt kommentatorsfält.

Samma evigt enögda gnisslande om domarinsatser och påstådda filmningar. Samma oändligt tröttsamma utgångspunkt om att alla våra analyser utgår ifrån att vi ”håller på” Spanien/Holland/Tyskland/Brasilien/England/Honduras eller vafan nu månde vara. Samma pajkastande dumheter som jag tidigare mest förknippat med andra svenska sportbloggar.

Det är inte så vi vill ha det. Det är inte de utgångspunkter som intresserar oss.

Under hela den här bloggens livslängd har i praktiken det roligaste med den varit att gå in och svara på kommentarerna, att dra igång och följa med i diskussionerna. Just nu är det inte längre så. Just nu är det så att man nästan hoppas att ingen människa har orkat bry sig om blogginläggen, så att man slipper ägna några timmar åt poänglöst tragglande som står och stampar utan att leda någonvart.

Nu tänker jag inte vara någon dramaqueen och go all Marcus Birro på er. Vi tänker inte lägga ner bloggen och vi tänker inte stänga ner kommentatorsfältet – vi får helt enkelt se vart saker och ting tar vägen framöver och utvärdera längsefter. Förmodligen lugnar det väl ner sig när vardagen återvänder och besökarantalet sjunker tillbaka ner i underjorden, men skulle tendensen hålla i sig får vi kanske ompröva våra censureringsprinciper och strama upp våra mer nordkoreanska tendenser.

Till er som kanske upptäckt den här bloggen under VM. Stanna gärna kvar, läs och engagera er – men det här är inte platsen för mitt-lag-är-bättre-än-ditt-lag-resonemang, det är inte forumet för jag-har-rätt-och-eftersom-du-tycker-annorlunda-är-du-dum-i-huvudet-retorik.

I vilket fall som helst ska alla ni som har läst och engagerat er under den här VM-månaden ha ett stort och innerligt tack. Jag har inga illusioner om att vi har åstadkommit några publicistiska revolutioner med den här bloggen – men när jag klickar mig in på statistikfliken kan jag konstatera att den har fått sammanlagt 47 305 kommentarer sedan starten.

Det inbillar jag mig faktiskt är ganska unikt – och det är det ni läsare som har stått för.

***

Hursomhaver, jag skulle ju egentligen mest bara in och morsa. Jag återinträder i föräldraledighet från och med detta nu. En normal sommar sett hade jag varit tillbaka till ligastarterna någongång, nu blir jag borta fram till och med att Hugo börjar på dagis. Det kan bli i månadsskiftet augusti-september, men det kan också bli några veckor senare än så.

Men frukta intet. Jag tror att Simon har för avsikt att hålla igång bloggen ända tills det tunga gardet återinträder, i alla fall i någon utsträckning.

***

Och som hör årstiden till – jag har ju inte samvete att lämna er i sticket utan en sommarplaylist. Så här har soundtracket till mitt VM sett ut, fördelat på en klassisk 90-minuterskassett. Grundregeln är enkel; enbart låtar släppta sedan förra sommaren är aktuella för 2010-mixen, med förtur för de som kommit efter nyår.

För er som har Spotify finns spellistan här, men eftersom vissa låtar fallit bort av rättighetsskäl har jag fått lov att lägga sunkiga livelänkar på dem för att få den kompletta låtordningen här nedan.

1. Masshysteri Del Två – Masshysteri
2. Dekonstruktion 100% – Invasionen
3. High Pressure Low – Against Me
4. The Spirit of Jazz – Gaslight Anthem
5. Birthday Boy – Drive-By Truckers
6. We Can Get Together – The Hold Steady
7. Friends – Jon Allen
8. Dig That Crazy Grave – Grand Archives
9. Charlie Darwin – The Low Anthem
10. The Last Pale Light in the West – Ben Nichols
11. Dying Day – Brandi Carlile
12. The Devil’s Interval – Chumbawamba
13. The Cave – Mumford & Sons
14. Red River – Rocky Votolato
15. Capo, 4th Fret – Tony Sly
16. Way Back Home – Band of Horses
17. Talk of the Town – Rasmus Kellerman
18. Acts of Man – Midlake
19. Runaway – The National
20. There Is Nothing We Could Do – Badly Drawn Boy
21. Kiruna – Willy Clay Band

***

Enjoy the summer, hörrni. Vi hörs i september, eller så. Nu ska jag räkna minuter fram till det att Hugo vaknar sisådär vid femtiden.

/Erik Niva