I sisådär 15-20 minuter hade vi väntat på att öppningen skulle komma, funderat på hur den skulle visa sig.

En lirkardragning av Iniesta? Ett genombrott av Villa? Kanske rent utav ett distansskott från Xabi Alonso? I stort sett vad som helst – men inte en powernick till följd av en inlyrad hörna.

Så här långt in i turneringen har knappt ens Spanien brytt sig om att lyfta in hörnorna i straffområdet. De har bara petat igång bollen och fortsatt sitt eviga rullande utanför straffområdet. Idag gjorde de en bättre match än de hittills gjort den här sommaren, och en stor anledning till det var just att de stundtals mixade upp sitt fram-och-tillbaka-väggande. Det kom en rak boll eller ett långskott från Xabi Alonso, det kom en lång hörna från markpassningsmaestron Xavi.

Det som skulle bli ett spektakel blev ju annars länge mest ett taktiseminarium. Inte tråkigt, men väldigt trångt. Jogi Löw gjorde bedömningen att Tyskland var tvungna att prioritera den låga, kompakta defensiven – Vicente del Bosque såg till att Spanien pressade högt med de första spelarna, men samtidigt var extra noga med att omställningssäkra ifall de inte fick tag på bollen i något av de allra första skeendena.

Första halvleken blev låst och sluten och fick sitt viktigaste ögonblick först när de 45 minuterna runnit ut. Carles Puyol chansade i en stötbrytning, och Mesut Özil var plötsligt halvförbi Sergio Ramos och på väg mot ett friläge. Spanjoren touchkrokade turktysken, domaren friade.
– Nej, sa jag, när jag såg reprisen sekunden senare.
– Ja, sa Simon Bank, där han såg exakt samma repris på stolen bredvid mig.

Det var inte Tysklands enda chans, men det var deras bästa chans. En straff där, och matchen hade givetvis fått en helt annan andrahalvlekskaraktär. Nu kom den istället att påminna mer om EM-finalen 2008 än man hade trott på förhand. Målet kom mitt i andra halvlek snarare än mitt i första, men även om Tyskland till sist skrapade ihop 49 procent av bollinnehavet och en fin Toni Kroos-möjlighet hade de i stora stycken lika hopplöst svårt att komma åt bollen och få tryck framåt som de hade på Ernst-Happel-Stadion i Wien.

Det spanska spelsättet kan vara frustrerande att titta på – det ska gudarna veta – men det är ännu långt mycket mer frustrerande att spela mot. Tempofattigt? Stundtals. Smått sidledsfixerat? Jovars. Men framförallt vansinnigt, vansinnigt svåråtkomligt.

Tyskland har varit den här turneringens offensivt klart mest effektiva lag. De har gjort fyra mål tre gånger, de har predikat betydelsen av att alltid, alltid agera snarare än att reagera – men när de tvingas jaga bollen i den här spanska katt-och-råtta-leken är det ändå så gott som omöjligt för dem att få matchen att spelas som de själva vill.

När Spanien spelar fotboll så gör dem det på sina egna villkor. Det går att tycka mycket om det – men det enda sättet att göra något åt det är att lyckas hitta fram till ett sätt att besegra det.

Just nu ser jag inget lag i världen som är kapabelt att göra det, Holland inkluderat.

/Erik Niva