En av de enklaste och mest intressanta genrerna inom journalistikt berättande är vad-hände-sen? Man letar upp en äldre historia, följer trådarna in i nutiden och ser var de blev av.

Man behöver inte ens backa särskilt långt.

För två år sen skrev jag en krönika om ett knippe allsvenska talanger som inte bara var svenska talanger. Emir Bajrami, Labinot Harbuzi, Etrit Berisha, Agon Mehmeti och Anel Raskaj hade precis börjat härja i allsvenskan, och de hade och har det gemensamt att de har rötterna i Kosovo allihop.

Nu vet vi ju vad som hände. Emir hamnade i landslaget och Twente, Labbe drog till Turkiet och gjorde det bra, Etrit petade Petter Wastå ett tag, Agon fortsatte vara en off-and-on-spelare i Malmö utan att någonsin sluta vara en supertalang. Och, för att ta en till: Erton Fejzullahu gjorde succé i Mjällby och U21 och hamnade i Holland.

Och varför dammar vi av det just nu? Äh, ingen särskilt orsak. Men det här har varit en vecka till när kosovo-svenskarna seglat upp till ytan i allsvensk fotboll. Besart Kalludra har inte slagit sig in i Åtvidabergs a-lag än, men det finns andra.

I lördags avgjorde Mehmeti för Malmö mot AIK, i samma match som Dardan Rexhepi byttes in på slutet.

– Klart att jag snackar en del med Agon. Vi är ju från Kosovo båda två. Men jag är kanske mer som… äh, man ska ju inte säga det, men jag spelar kanske mer som Zlatan, sa Dardan när vi snackade efteråt.

Han är större än Agon, starkare och kanske bättre försäkrad mot skador. Det ska bli roligt att följa honom.

Det var lördagen.

I söndags såg jag Anel Raskaj slå Laudrup-assists när Halmstad slog IFK Göteborg, innan han gick ut och berättade att han bestämt sig för att spela för Kosovos landslag.

Och i måndags klev så Astrit Ajdarevic från Kosovo in och blev seriens hetaste målskytt med två mål mot Elfsborg.

Vad jag vill ha sagt med det? Inte så mycket, mer än att det finns fler länder än Tyskland som har en spännande, ny sorts fotbollsgeneration på gång.

/Simon Bank