En av de saker jag verkligen hade velat se, men inte hann, i Johannesburg under VM var en teaterföreställning.

De gödslade med konstutställningar, konserter och föreställningar med fotbollstema under de där veckorna, och det är ju väldigt sällan som sånt blir lyckat. Jag har svårt att komma på något enda undantag, men den här gången hade jag verkligen velat se en dansteatershow som heter Football Football.

Det är inte Roberto Saviano som skrivit den, men det hade kunnat vara det. Den multimediala pjäsen utspelas i Neapel-förorten Scampia, camorra-land, och utgår från frågan om vad som händer med de små, unga fotbollsspelare som inte kvalar in i de mallade lyckoberättelserna och blir pojkar-från-gatan-som-tar-sig-därifrån. Hur formas deras liv av fotbollen?

Ett gäng immigrerade grabbar möts kring en plan och dribblar – fysiskt, de är tekniska som satan – runt manligt våld, sport som krig, fotbollens möjligheter och omöjligheter, möten och konflikter.

Föreställningen har redan spelats i Singapore, Sydafrika, Neapel och Sarajevo. Regissören använde Fabio Cannavaro och Ciro Ferrara (och deras napolitanska fotbollsstiftelse) som bollplank i skrivprocessen, han åkte till Tyskland och träffade Edin Džeko och Zvjezdan Misimović för att prata om fotbollens potential.

Ja, och då förstår ni ju att regissören inte kommer från Säffle.

Haris Pašović är från Sarajevo. Han är bosnier. Om ni kan svensk teater (eller folkpartiet) så känner ni till namnet Jasenko Selimović, som kom till Sverige och fick enormt genomslag på våra scener i början av 90-talet, bland annat med den fantastiska ”Romeo och Julia i Sarajevo”. Pašović stannade kvar och satte upp teaterpjäser inne i ett belägrat Sarajevo.

I en intervju med the Guardian häromveckan berättade han om varför:

– Konst är ett primärt behov. Även under belägring. Särskilt under belägring. Mina idoler skapade sina största verk under belägring – Orwell i Spanien, Anna Asjmatova under belägringen av Leningrad – det var min kulturella inspiration, men jag hade aldrig väntat mig att vara i samma situation själv.

– Vi insåg att konst, teater och musik i Sarajevo var ett motstånd på allra djupaste nivå. Vi etablerade den numera berömda filmfestivalen under belägringen, och folk frågade mig: ”Varför organiserar ni en filmfestival under en belägring?”. Jag svarade: ”Varför är det en belägring under min filmfestival?!”. Det är fullkomligt normalt att hålla en filmfestival eller en uppsättning av Godot. Det som inte är normalt är att döda dem som vill se filmer och föreställningar.

Pašović har en relation till filmens, teaterns betydelse i Sarajevo. Och han har en relation till fotbollens betydelse i Sarajevo.

– Džeko är en inkarnation av en dröm som går i uppfyllelse. På 90-talet, under kriget i Sarajevo, bland bomber och krypskyttar, drömde han om att bli en mästare. Idag är han en.

Det vore fint om någon av våra teaterchefer och festival-producenter kunde se till att få pjäsen till Sverige framöver. Tack.
 

Fotbollen i Bosnien klarade sig genom kriget, men det betyder ju inte att den inte klarat sig från allt.

Ända sedan kriget har BiH-förbundet haft ett slags interim-lösning med tre presidenter, från olika etniska grupper (serber, kroater, muslimer). Det har varit en kompromisslösning, en unik lösning, och det är en lösning som Uefa och Fifa nu vill ha bort.

I fredags hölls ett möte mellan nationsförbund och storförbund, och när BiH inte ville modernisera sin organisation hotade Uefa och Fifa med avstängningar för både klubb- och landslag i internationella tävlingar.

Idag gick Fifa ut och sa att de inte tänker stänga av Bosnien än, men de håller fortfarande på att utreda fallet.

Pape Sušić, legendaren/förbundskaptenen, har redan hotat att avgå om inte förbundet löser sina interna knäckfrågor.
– Alla vet att Uefa förbjuder varje form av politisk inblandning i fotbollsförbundens arbete, och det är uppenbart att det som händer inte har ett dugg med sport att göra, utan med politik, säger han till Devni-list.

Och vad kan vi läsa in i det här? Att Bosnien fortfarande är ett ungt land, att Bosnien fortfarande är ett speciellt land, att fotboll är lika mycket politik som en fristad från politik. Och att även unga, speciella länder måste hamras in i Fifas regelverk, alldeles oavsett hur politiken ser ut.

/Simon Bank