Lördag i livet, och eftersom jag tillbringat den i Lyon har jag bara snabbskelat åt andra håll. Jag noterade alltså att London-lagen haft lite målroligt, att Bundesliga-lagen fortsätter ha en bra resultatsommar, att Thomas Müller inte har krökat bort sin fotbollshjärna, att Moussa Sow kom hem till Rennes och förstörde festen och att Marseille… på något mediokert märkligt sätt fortfarande är Marseille.

Men här då?

Jo, matchen får ni läsa om på papper och nät om ett par timmar. Jag tänkte mest snabberätta att jag såg två av världens absolut bästa unga fotbollsmålvakter spela 0–0 mot varandra.

Om det kan man säga att jag fortfarande inte fattar varför inte Wenger lägger upp 20 miljoner euro och snor Hugo Lloris (även om Akinfejev också är ett bra val), men Lloris kan ni vid det här laget. Intressantare med Stéphane Ruffier, som lär stå för Frankrike mot Norge i veckan.

Det finns en väldigt fin liten historia om honom, som jag väntat på att få berätta, och eftersom han var lysande ikväll så är det väl lika bra att vi får det gjort.

Ruffier är född i Bayonne, franska Baskien, och skrev u-kontrat med Monaco redan som femtoåring. Det var långt hemifrån, hårda krav, en tuff miljö för en liten grabb. Ett tag tänkte han, på allvar, ge upp. Hans mamma märkte det på honom, hörde honom säga det i telefon. Han ville flytta hem, han ville börja om.

Och vad gör en mamma då? Vad säger hon? Stéphane Ruffiers mamma förstod att hon inte kunde säga något alls, men så slumpade det sig så att hon hamnade i en incheckningskö bredvid en kille hon kände igen väldigt väl.

Det var Robert Pirès, regerande världs- och europamästare och en av lille Stéphanes största idoler.
Vad göra?
Mamma Ruffier gick fram, sade hej, förklarade läget – och Rob förstod. Han tog hennes mobiltelefon, ringde till Monaco och sa hej.
– Stéphane, upp med huvudet. Älskar du att spela fotboll? Nu har du chanser att få det till jobb. Jag har också haft jobbiga perioder, men aldrig gett upp.

Stéphane lyssnade, Stéphane lydde, och på onsdag debuterar han i A-landslaget.

Visst älskar vi våra mammor ändå.

/Simon Bank